Att det går dagar mellan att man ser dagsljuset, det där ljusgrå, är deprimerande nog. Men att inte få träffa folk ordentligt gör allt bra mycket eländigare ändå.
När behovet av både gemenskap och muntration är så omfattande är det inte att undra på att SVT:s luciasändning lockade en så stor publik. Över 2,2 miljoner har hittills sett programmet, och alla verkar älska det.
Årets Luciamorgon hade verkligen allt. Den finstämda inramningen som utgjordes av Jukkasjärvis nejder. Anja Storelvs oemotståndliga julpsalmer på samiska. Underbara instrumentella inslag. Den gränslöst charmiga barnkören från Kiruna. Och förstås kronan på verket: kören, från Musikgymnasiet i Boden, som trollband ett helt land. Att kören fick sjunga utan såväl ackompanjemang som försök att poppa upp sångerna var befriande.
Det går utan större ansträngning att vinkla det till en allegori över Norrbotten i största allmänhet. Det traditionella, det genuint mångkulturella, den höga kvaliteten och förstås bristen på uppmärksamhetssökande. Men man kan också nöja sig med att konstatera den kristna liknelsen. Det är trots allt ett helgonfirande i någon form, och kören led i kylan för hela folkets skull.
Jo, det blir långsökt. Men det svenska luciafirandet är rätt långsökt. Det är en stor del av charmen med det i mitt tycke. Stjärngossarna är en klar favorit i det avseendet. Stjärngossarna refererade ju ursprungligen till de tre vise männen, stjärntydarna, och nu står de där och sjunger om Staffans kärlek till hästar.
Så går det när tiden får verka. Stjärngossespelet, där unga män drog från gård till gård för att uppföra ett slags dramatisering av julevangeliet och sedan låta sig trakteras, skedde mellan tredjedag jul och trettondag jul, det vill säga 27 december till 6 januari. Men annandagen är Staffans dag och då arrangerades Staffansritten, från hästkapplöpningar till välsignelser av hästar. Den helige Steffo var ju hästarnas skyddshelgon. Staffansgossarna tyckte väl att det var trist att bara stjärngossarna skulle pressa omgivningen på mat, rusdryck och kontanter. Ett par hundra år senare får pojkarna vara med i luciatåget om de är utklädda till Melchior och sjunger om ett hästhelgon. Samtidigt fullständigt logiskt och helt obegripligt.
En mer välspridd svensk sed är ju tomtarna. Ursprungligen ett naturväsen knutet till gårdar. Ännu mer egentligt är gårdstomten förstås en manifestation av den svenska arbetsmoralen. Tomten tillskrivs väldiga mängder hårt arbete och en gård utan tomte kan aldrig bli vare sig framgångsrik eller en plats för lycka. Utan hårt arbete ingen lycka.
Att påstå att arbetsmoralen på något sätt skulle ha kommit hit med Luther är nonsens. Men nog passade den moralen det svenska folket bra. Även om Luther aldrig helt lyckades konkurrera ut tomtegubben. Men när tiderna och människorna förändrades gjorde också tomten det. Genom ansträngningar av bland annat Viktor Rydberg och Jenny Nyström förvandlades tomten till en vänlig, paketgivande farbror. Detta cementerades inte minst av svenskspråkige Haddon Sundblom som på 1930-talet skapade Coca-Colas ikoniska tomte.
Var vi än vänder blicken i juletider kan vi se de långa linjerna som löper genom historien. Det är ett av skälen till att julen skänker sådan tröst. Och förmodligen även till att luciafirandet från Jukkasjärvi fått sitt erkännande som det bästa i modern tid, trots att det var så omodernt. Det påminner oss om det evigt goda. Och det skänker tröst och värme.
Rättelse: Tidigare stod det att SVT:s luciasändning var från Jokkmokk. Det var den ju givetvis inte, utan från Jukkasjärvi. Misstaget beror helt och hållet på skribentens många fel och brister.