Luleås härbärge kommer att hålla öppet januari ut, under förutsättning att beslutet faktiskt fattas på dagens kommunfullmäktige. Det finns goda skäl att hoppas att så blir fallet. Den nuvarande ordningen är en orättvisa som inte går att försvara.
Att protestera går givetvis, det har tre personer också gjort. Har inte samhället ett ansvar att hjälpa också de nödställda? Jo, naturligtvis. Det bör till och med betraktas som en skyldighet. Det gemensamma kan inte vara till för medelklassen allena. Lika självklart som att tillse att det går att uppföra padelhallar eller att den som harr en mager lön ändå har råd att betala hyran bör det vara att erbjuda stöd till den som inte står på egna ben.
Men det stödet kan utformas olika och därmed även vara olika effektivt. Kommunen har även ett ansvar att inte kasta bort pengar eller använda dem på ett sätt som är negativt för invånarna. Härbärget är båda dessa saker.
Härbärget har haft tio platser och erbjudit kvällsfika, sängplats och frukost. Det har hållit öppet november till april. Sedan starten ska 3 113 nätter ha tillbringats på härbärget. Säsongen 2019-2020 hade härbärget 1 156 övernattningar, vilket motsvarar en beläggningsgrad på drygt 63 procent. Behovet framstår som påträngande.
Den som läser kommunens handlingar i ärendet inser dock snabbt att den bilden är skenbar. Av de 1 156 övernattningarna är det enbart 18 procent som härrör från målgruppen "soc/socjour/polis/sjukhus", i korthet det behov som beror på Luleås egna invånare. Det motsvarar 208 nätter, eller drygt elva procent av härbärgets kapacitet. Resten av nätterna, över fyra gånger så många, har gått till "EU-medborgare och andra" som kommunen alltså inte har något dylikt ansvar för. Konkret handlar det alltså huvudsakligen om tiggare från andra EU-länder och potentiellt icke-medborgare som saknar rätt att uppehålla sig här. Ingetdera är något kommunen har skäl att underlätta.
I praktiken betalar kommunen ett obscent överpris för den hjälp som erbjuds kommunens egna hjälpbehövande. Även om man drog in halva budgeten skulle kommunens nödställda kunna få en många gånger bättre och mer personligt anpassad hjälp för det som återstår. Då blir det även pengar över till förebyggande arbete, vilket också behövs. Enbart nödhjälp är ett kortsiktigt sätt att bemöta problemet.
Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna gör inte bara rätt i att rösta igenom förslaget. De kan vara stolta över det.