Ökningen av adhd-diagnoser uppmärksammades nyligen bland annat i en debattartikel signerad Sveriges neuropsykologers förening, SNPF (SvD, 26/2). SNPF menar att antalet barn som Socialstyrelsen uppskattar kommer diagnosticeras med adhd är högre än det som förväntas utifrån epidemiologiska studier av sjukdomens förekomst av skolbarn. På ren svenska: Det finns en risk att många barn feldiagnostiseras med adhd.
Ett antal regioner har den senaste tiden infört snabbspår på adhd-utredningar. Förenklade utredningar, med andra ord. Detta i kombination med en övertro på medicinering, och ett minskat samhälleligt stigma över att bli diagnostiserad med adhd, har lett oss till denna besynnerliga situation.
Lågkonjunkturen spelar givetvis roll i sammanhanget. Det är antagligen ingen slump att snabbspår införs när många regioners ekonomier är pressade, samtidigt som trycket för diagnoser bara ökat på senare år. Man verkar försöka lätta på trycket genom att helt enkelt skynda sig igenom utredningarna. I viss mån är det förståeligt med tanke på samhällets förändrade attityder. Få föräldrar motsätter sig diagnoser, och många vill gärna att barn får medicinsk hjälp för sina bekymmer.
Men alla barn som lider av koncentrationssvårigheter har inte adhd. Det kan även handla om sociala faktorer, såsom problem i hemmet eller mobbning som medför problem i skolgången. Och förutom risken för att barn utan adhd-bekymmer blir diagnostiserade är risken också att man missar samsjuklighet när utredningar förenklas. Det är inte ovanligt att en person med adhd-symptom lider av andra besvär, eller flera sjukdomar utöver adhd, såsom ångest, depression, inlärningsstörningar, autism, tvångstankar och så vidare. Att nysta i detta är en process som många gånger behöver ta mer tid än vad som inryms i ett snabbspår.
Det är möjligt att det också finns fördelar med att införa ett snabbspår för adhd-utredningar. Det kan finnas situationer där det är enkelt att fastställa diagnosen, och fler behövande barn får då snabbare tillgång till hjälp. Men den övergripande trenden, där allt fler barn och ungdomar diagnostiseras, kräver en närmare granskning. Är det verkligen rimligt att upp till 15 procent av landets framtida män förväntas anses funktionsnedsatta? Själva begreppet funktionsnedsättning förlorar ju sin innebörd om problematiken är så vanlig och omfattande.