Men medan debatten i SVT Agenda, tre dagar tidigare, hade pandemin som huvudsakligt tema framstod ämnet i riksdagen som något vi huvudsakligen lagt bakom oss. Det som kanske mest avslöjade att vi fortfarande befinner oss i den var att handskakningarna mellan partiledarna uteblev.
Nog för att statsminister Stefan Löfven (S) poängterade just att krisen inte är över och manade till samarbete. Men varken Löfven eller särskilt många andra visade stort intresse för att diskutera vad som nu bör göras för att hantera smittspridningen, vården och de ekonomiska effekterna. Mer populär var frågan om vad vi kan lära oss inför nästa kris, och formerna för den coronakommission som ska granska krishanteringen.
M-ledaren Ulf Kristersson gjorde rätt i att kritisera regeringens förslag på att kommissionen ska presentera sin slutrapport först efter nästa val 2022, samt att deltagare i den ska kunna ha partipolitisk anknytning. Men inget parti får samtidigt släppa intresset för fortsatta åtgärder mot den pågående pandemin.
Medan Löfven manar till samarbete får han inte bara rättfärdig kritik från oppositionen, utan också från samarbetspartierna Centern och Liberalerna. Inte minst den vikarierande C-ledaren Anders W Jonsson har klivit fram som en ledargestalt. Jonsson stod för ett av alltför få inlägg om den fortsatta hanteringen av pandemin, då han menade att vi måste börja testa alla med symptom.
Även om pandemifrågan hade en något skev karaktär är det självklart rimligt att också andra frågor får ta plats under en partiledardebatt i riksdagen. Inte minst tog Kristersson ansvar för att kritisera regeringens ansvarslösa agerande i försvarsfrågan, sedan förhandlingarna om finansieringen avbröts.
Under debatten hade också Liberalerna, genom gruppledaren i riksdagen Johan Pehrson, chansen att göra sig relevant. Men Pehrson uppvisade snarare en ängslighet och tycktes vilja klamra sig fast vid partiets profilfrågor. Nog för att internationellt samarbete och fusket i senaste Pisamätningen är relevanta frågor, men att stanna i den allt mindre komfortzonen lär inte vara lösningen på Liberalernas problem.
Det självklara sättet för alla partier att behålla och öka sitt förtroende hos väljarna är att inte släppa intresset för krishanteringen. Politiker ska kunna hantera flera viktiga frågor, men de ska också kunna hålla kvar engagemanget för en långdragen pandemi som inte alls är över.