Nyligen skrev PJ Anders Linder, vd och chefredaktör i Axess, på Twitter att riksdagsåret 20/21 rimligen måste inledas med ett misstroendevotum mot justitieministern. Det är alltid vanskligt att framföra sådana önskningar. Men ju mer man tänker på saken desto mer märkligt blir det att det inte görs.
Morgan Johansson har varit justitieminister sedan den rödgröna regeringen tillträdde 2014. Det är sex år sedan. Under hela den tiden har han varit ansvarig för detta; ett politikområde som mer än något annat har präglats av ett ständigt tilltagande förfall och politisk inaktivitet.
Under Morgan Johanssons tid vid rodret har medborgarna lärt sig att leva med sprängningar och skjutningar på en nivå som annars återfinns i länder där staten inte har kontroll över sitt territorium. När jag åt middag häromdagen hörde jag hur paret några bord bort pratade om kriminalitet och utan problem slängde sig med begrepp som "Shottaz" och "Ali Khan". Detta är Morgan Johanssons Sverige.
I tisdags kunde P4 Göteborg rapportera att ett kriminellt gäng i Göteborg satt upp egna vägspärrar kring en stadsdel och kontrollerade fordon som åkte in och ut. "Det är helt oacceptabelt, det är polisen som står för ordningshållningen i samhället och inte nätverk", sa polischef Erik Nord till SR. Dessvärre uttrycker han numer blott en ambition, det är polisen som ska stå för ordningen. Men så är det inte längre.
Där har gängen tagit över allt större delar. Det handlar inte längre om att kriminella dominerar de områden där de bor och verkar ifrån. No go-zonernas glada dagar. De har mött så svagt motstånd från staten att de numera tar för sig vad och var som helst. I onsdags tog stridande Backagänget och Ali Khan-nätverket över ett hotell i centrala Göteborg för att hålla möte. Till slut lyckades polisen få dem att lämna platsen, men tilltaget var en tydlig maktdemonstration som inte föll ut till centralmaktens fördel. Det gör den inte i Morgan Johanssons Sverige.
Klaner, gäng och nätverk sätter agendan. Till sin hjälp har de det svenska rättssystemet som inte är rustat för att kunna hantera den här sortens organiserad brottslighet. Polis, åklagare och domstolar saknar alla resurser att hantera detta. Därtill saknas lagar som på ett effektivt sätt riktar in sig på brottsorganisationerna.
Staten har inte längre ett effektivt våldsmonopol. Det finns helt enkelt inte. Efter att en 12-årig flicka sköts ihjäl i Stockholm nyligen medverkade justitieministern i Studio ett. Där talades det om svårigheten att få tag på vittnen. "Ingen kan väl vara så rutten att man vill skydda en gärningsman som har dödat en 12-årig flicka", frågade sig justitieministern då.
Nu är det förstås inte brist på moralisk resning som hindrar människor från att vittna. Folk är rädda, eftersom staten inte har upprätthållit våldsmonopolet. De som har tagit över det vaktar det däremot mycket nogsamt och räds inte att använda det. Därför är det svårt att få människor att vittna i Morgan Johanssons Sverige.
Samtidigt har regeringen inte vidtagit några betydelsefulla steg för att få bukt med detta. I stället återvänder den till förslag som att införa licensplikt på vapenmagasin, vilket inte skulle försvåra tillvaron för en enda kriminell men däremot för samtliga landets legala vapenägare.
Frågan är därför inte varför det bör riktas ett misstroendevotum mot Morgan Johansson. Den verkliga frågan blir i stället om någon fortfarande kan ha förtroende för honom? Detta bör riksdagen få ta ställning till.