En som pläderat för att det nordiska samarbetet ska få ta större plats och att Norden oftare ska höja sin gemensamma röst är den tidigare Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M).
Varför ska vi ha högre ambitioner med Norden?
– Norden betyder mer än vad vi själva inser. I de nordiska länderna har vi en gemensam kraft av samma värderingar och samma inriktning, samma syn på det globala samarbetet och samma syn på en rad av de globala utmaningarna. Och problemet är att vi aldrig riktigt utnyttjat denna kraft.
Vad beror det på?
– Det beror på att i väldigt många enskilda frågor har varje nordiskt land intressen av andra slag också. Det gäller att driva dessa samman. Norden är en viktig och stark region, och tillsammans med de baltiska länderna förenar vi några av världens mest stabila gamla demokratier med några av världens mest stabila nya demokratier. Norden är ett kraftcentrum inom den Europeiska unionen. Jag tror att Norden står inför en tid som kan vara mycket mer utåtriktad i bemärkelsen att den gemenskap man har spelar en mycket större roll på den globala scenen.
Vad är det vi har ägnat oss åt hittills då?
– Traditionen i det nordiska samarbetet har mest varit att likforma hur våra samhällen fungerar, med viktiga saker som passfrihet eller likheter i familjelagstiftning och mycket annat som har betydande värde, men själva kraften och förmågan att agera som en entitet i världen har vi aldrig utvecklat. Förutsättningarna finns där numera på ett annat sätt. EU-medlemskapet kommer att integrera de nordiska ekonomierna mer än vad de nordiska länderna själva kunnat göra, och det innebär att vi har där fått en starkare bottenplatta när det kommer till ekonomin. Och när Sverige och Finland går med i Nato får vi också en gemensam säkerhetspolitisk plattform som är ännu mer definierande för vad vi kan göra.
Det har under senare år funnits en debatt i USA om att detta kan vara slutet på den så kallade “unipolära tiden” där det bara finns en supermakt. Vad skulle detta innebära för oss?
– Det är en multipolär tid som vi lever i. Vi är vana att tänka i den bipolära tidens logik, det vill säga Kalla kriget där öst stod emot väst. Så ser inte världen ut längre. Vi har USA som är en absolut dominerande supermakt, och det ser vi inte minst i hur det västliga stödet till Ukraina formeras. Men det finns samtidigt en mängd andra regionala krafter. Vi har Ryssland som är en regional stormakt med ett väldigt högt våldskapital. Vi har Kina som är en global makt, som också har ett våldskapital och framför allt en uttalad vilja att påverka omvärlden och andra länder. Sedan har vi Iran och Saudiarabien, som varken av dem egentligen är inlemmad i den gamla öst-västkonflikten. Och ur detta perspektiv är det tydligt att Europa måste vara starkt och de nordiska länderna måste se till att vi är starka i Europa.
Skulle även andra länder dra fördel av ett närmare nordiskt samarbete?
– Ja. Kanske särskilt de baltiska länderna, som gärna vill vara en del av det nordiska samarbetet. Det finns i dessa länder en stark vilja att identifiera sig med de nordiska länderna, vilket Norden bör bejaka.
EU-samarbetet har stärkts till följd av kriget i Ukraina. Men kommer solidariteten länderna emellan att hålla sig kvar när den ekonomiska krisen antagligen förvärras till vintern och nästa år?
– Alternativen är farligare både när det kommer till välfärden och för säkerheten. Om Europa inte kan se till att bidra till att Ryssland besegras i Ukraina så kommer Ryssland att växa sig till ett allt starkare hot mot europeiska länder. Inte minst tillsammans med Kina, som inte är allierad med Ryssland men som har ett gemensamt intresse av att underminera den världsordning vi har. Det är i hela Europas intresse att Ryssland besegras i Ukraina för att det är en förutsättning för att upprätthålla respekten för internationell rätt och den europeiska säkerhetsordningen. Rysslands våldskapital är inte enbart riktat mot deras närmaste grannar, det såg vi exempelvis när landet gick in i Syrien och hur de agerade på Balkan, i Kaukasien och hur man hotar de baltiska länderna. En regional makts begränsning till det regionala finns inte längre, hot kan numera projiceras på långa avstånd grund av digitaliseringen och att den moderna världen har mycket kortare avstånd för alla verksamheter.