Någon skattebetalardag finns förstås inte på riktigt. Det är ett pedagogiskt påhitt från Skattebetalarnas förening. Det motsvarar den dag då en genomsnittlig löntagare slutar att tjäna pengar åt sig själv och ger allt till staten.
Genomsnittslönen i Sverige är 38 100 kronor och medelinkomsttagarens skatter uppgår därmed till 53,1 procent av den totala lönen – alltså inklusive den dolda arbetsgivaravgiften. Utslaget på ett år innebär det att man arbetar 172 dagar för sin egen skull och 194 för att betala skatt. Dag 173 är just i dag.
För den som betalar skatt i Luleå är dock läget än värre egentligen. Här inföll skattebetalardagen redan i onsdags. Den genomsnittlige svensken får behålla två hela dagars inkomster själva jämfört med Luleåbon. Det är svårt att finna några särskilt goda förklaringar till detta. Luleåborna förefaller inte få mer för sina skattekronor, de måste bara betala fler sådana. Och den rödgröna majoriteten har flaggat för att den kan komma att höja den redan höga kommunalskatten ytterligare.
Att en genomsnittlig löntagare inte ens får behålla hälften av vad den tjänar är en ren styggelse. I någon mening kan det förstås sägas vara en arbiträr gräns. Men nog finns det något omoraliskt i att inte ens få behålla merparten av det man förtjänar med sitt eget arbete.
Alltför fota saknas tyvärr perspektivet vad det offentliga har rätt till, vilka krav man ställa på medborgarna och vilka anspråk man kan göra på deras tillgångar. Det är något som behöver återföras till debatten. När mer än hälften av frukterna av en vanlig löntagares arbete tas av det offentliga måste kraven på hur de används vara väldigt högt ställda. Detsamma gäller gränsen för när dessa anspråk kan tillåtas växa.
I grunden är det en fråga om anständighet och respekt för sina medmänniskor. Att kräva mer när man redan tar så mycket utan att ens ställa sig frågan om man kan använda det man redan tar bättre än respektlöst. Det tar ingen hänsyn till det arbete människor utför dag ut och dag in för att försörja sig själva och sina familjer.
Den som vill höja skatten utan att först försöka kapa kostnaderna i samma utsträckning saknar moralisk rätt att utöva denna makt. Och det måste de få höra. De tar mycket nog, det räcker nu. Eller är målet att vi ska uppmärksamma skattebetalardagen på pingstafton i stället för midsommarafton? Höstlovet vore en bättre ambition.