De flesta intressen varierar i styrka under livet. Vissa perioder är det riktigt intensivt och några år senare kan samma aktivitet ligga helt i träda. Det är fullt naturligt. Man har varken tid eller energi för allt hela tiden. Det gäller alla, men kanske särskilt dem som har familj och barn.
Så varför skulle politik skilja sig så mycket från jakt, scouting och amatörteater? Det finns det ju inget skäl till alls. Politiskt engagemang bör bottna i en vilja att förbättra samhället, att möjliggöra för folk att leva så bra liv som möjligt på det sätt de vill. Det kan för all del vara ett kall, men det är i regel mest hälsosamt om det politiska engagemanget är en del av livet snarare än en ersättning för det.
Fördelen med en sådan ordning är att man då rent naturligt har kopplingar till livet utanför politiken. Detta är normalt sett ingen bristvara i kommunpolitiken på samma sätt som det kan vara på riksplanet, men även lokalt förekommer det politiker som aldrig har varit något annat.
Barn är nu långt ifrån allt livet har att erbjuda, men de erbjuder i vart fall en miniminivå av kontakt med andra delar av samhället. Kanske är detta varför det kan vara svårt att fullt ut lita på livstidspolitiker som inte har välsignats med avkommor. Du måste helt enkelt ha viss kontakt med förskolan eller skolan och dessutom föräldrarna till barnens vänner. Människor som du inte har valt själv alls. Det är faktiskt en svårslagen nytta.
Det är förstås fullt möjligt att ha mer eller mindre givande men hur som helst återkommande relationer till andra människor även för den utan barn. Alldeles för ofta hänger sig politiskt sinnade personer dock helt åt politiken.
Därför är det glädjande att se när människor gör som Nils Harnesk (S) som inte står till förfogande efter nästa val. Det är ett par hyggliga skor som ska fyllas. Han har varit politiskt aktiv i Luleå i 12 år och sitter nu bland annat i kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Men tiden räcker inte till allt och Harnesk prioriterar familjen. Ett sunt beslut.
I likhet med de flesta andra sektorer har förstås även politiken professionaliserats. Men den måste rymma såväl de som aldrig har gjort något annat som de som bara är aktiva en mandatperiod eller tre. Han skriver även att alla borde sitta i fullmäktige eller någon nämnd ett tag då det ger en god insyn i hur samhället styrs och fungerar.
Det är ingen dum idé det heller.