Det omdömet fällde den östgötske högerpolitikern Martin Skoglund i Doverstorp, som redan på 1940-talet varnade för effekterna av att ledande politiker alltmer distanseras från praktiska verksamheter och hembygden. Den varningen är fortfarande relevant.
I dag kretsar mycket av det politiska livet på nationell nivå kring vad som händer och sker i huvudstaden. Politik har alltmer blivit ett yrke. Riksdagsledamöter med bostäder i både hemlänet och Stockholm har under senare år misstänksamt granskats. Så kanske kan vi lära något om förhållningssättet till politik av Skoglund, som var den kanske siste riktigt framträdande representanten för bondehögern.
Martin Skoglund, eller Doverstorparn som han kallades efter gården, var inte vem som helst. Han satt i riksdagen mellan 1928–1960. Och Doverstorparn hade säkerligen kunnat bli partiledare om han bara själv hade velat. Tre gånger lanserades Martin Skoglund som partiledarkandidat till Högerpartiet, dagens Moderaterna. Tre gånger avböjde han. Kanske för att han var sprungen ur en bondepolitisk tradition där karriären inte var det väsentliga. Lite tillspetsat kan sägas att skörden hemmavid var viktigare än stormaktsrelationerna, anmärkte den kände M-politikern Per Unckel i förordet till boken Partiledare, nej tack! Talmanslegenden Martin Skoglund (Carlssons, 2010).
Inställningen att det viktiga skedde i den lilla världen var inte heller Doverstorparn ensam om att ha. Snarare förvaltade han ett arv som fanns djupt rotat över hela landet. Han var vald för Östergötland men kunde lika gärna ha varit värmlänning, smålänning eller gotlänning. Varhelst det fanns en allmoge fanns det mylla för politiker som Doverstorparn.
Martin Skoglund, skriver Unckel, var en företrädare för Sveriges historiska rötter. Till skillnad från de flesta länder på kontinenten är Sverige format av självägande bönder. Den lokala förankringen var det viktiga – inte kontakter i hov eller departementskorridorer. Och bondepolitiker likt Martin Skoglund och sedermera Centerledaren Thorbjörn Fälldin kan ses som några av de sista politikerna att till ytterlighet vårda det.
Utmärkande för en bondepolitiker är kopplingen till hembygden. Martin Skoglund frågade sig hur riksdagens beslut skulle slå mot Finspång, där hans gård Doverstorp låg. Fälldin värderade lagförslag genom att be tjänstemän förklara hur förändringarna skulle slå mot olika personer i hans Ramvik, i Ångermanland. Det gör att det politiska arbetet bottnar, i en plats och verkligheten såväl som historien. Det signalerar också att det lokala politiska samtalet mellan folkvalda och folk verkligen spelar roll. Men hur ofta hörs toppolitiker ställa sig den frågan i dag?
Det är dags att påminnas om Doverstorparns bondepolitiska tradition. Riksdagsledamöter bör inte tillbringa så mycket tid i riksdagen att de glömmer hur en ko luktar.