Finansministrar tävlade om att vara stramast, att amortera mest på statsskulden och om att gå med störst överskott. Det är under den senaste tiden som fler röster höjts för att Sverige ska överge det tidigare överskottsmålet till förmån för ett nytt balansmål.
Överskottsmålet innebär kortfattat att den offentliga sektorns ekonomi, sett över en konjunkturcykel, ska gå med plus. Syftet är att bygga upp en buffert för framtida kriser. Ett balansmål skulle i stället betyda att de offentliga utgifterna och intäkterna är lika stora, i balans.
Att kunna öka de offentliga utgifterna sägs vara nyckeln till att rusta Sverige för framtiden. Det låter fantastiskt bra, men ordet investering har inte en självklar gemensam betydelse. För många betyder det kanske upprustning av vägar och järnvägar, men för någon annan betyder det köp av skog för att den ska stå orörd och vara en så kallad kolsänka. För en kommunpolitiker kan ett nytt badhus eller arena kallas en investering.
Kanske förklarar oklarheten varför många nödvändiga investeringar inte redan gjorts. Varför har man inte skurit bort något annat ur statens eller kommunernas budgetar om det nu rör sig om så akuta behov? Enligt en utredning från 2019 förlora staten 18 miljarder på felaktiga välfärdsutbetalningar per år och ett antal miljarder rullar ut i statsbidrag till studieförbund men det är oklart vad pengarna går till. Listan kan göras mycket längre, men det centrala är att staten bör göra en ordentlig genomlysning av utgifterna för denna typ av ”lyxkonsumtion” innan man slutar sätta av till sparkontot varje månad.
Slutligen ska man inte glömma att politiker är människor och det är väldigt lätt att spendera andras pengar. Överskottsmålet har gjort sparande och att sätta av pengar för framtiden till en dygd inom statsförvaltningen, vilket tjänat Sverige väl i kristider. Lockelsen till att släppa igenom fler tveksamma ”investeringar” och ytterligare miljardrullning kommer öka med ett balansmål. Närtidshistorien i både Sverige och Europa har fullt med exempel på politiker som tappat kontrollen över de offentliga utgifterna, med förödande konsekvenser för folk och land.
Att införa ett balansmål är därför inte fel i sig men det måste kombineras med någon form av kontroll. Kontroll av vad dessa ”nya” pengar får investeras i, kontroll av gamla utgifter och kontroll av de människor som fått ansvaret att förvalta systemet.