Alltsedan migrationskrisen 2015 har Socialdemokraterna odlat bilden av ett parti som står för åtstramning av migrationspolitiken. Stefan Löfven (S) har varit tydlig med att vi aldrig ska behöva återuppleva det kaos som då rådde. Det är förståeligt, inte minst givet hur dåligt statsministern i synnerhet och regeringen i allmänhet hanterade krisen.
Under de senaste åren har flera utspel gjorts som har fått regeringspartnern Miljöpartiet att sätta i halsen. Ett exempel på detta var när statsministern i höstas sade till Sydsvenskan att "vi ska inte ha fler flyktingar – vi ska ha färre".
När luktsaltet väl hade fått liv i MP:s representanter igen gick de genast ut och försäkrade att uttalandet inte är regeringspolitik vilket S också tvingades erkänna.
Utspelen om stramare politik har också varvats med uppgörelser om motsatsen. Gymnasieamnestin var ett sådant flagrant exempel. En nästan slumpmässigt vald grupp människor som funnits sakna skyddsskäl gavs ett par extra år i Sverige med förhoppningen om att det skulle gå att ge dem ytterligare förlängningar längre fram.
Även januariöverenskommelsen går i den riktningen. Där stadgas bland annat att regeringen ska verka för införandet av en humanitär skyddsgrund, det vill säga att fler ska få möjlighet att stanna i Sverige.
Kritiker har menat att S inte är seriöst i sina utspel, att partiet i allt väsentligt lurar väljarna. Enligt politiske kommentatorn Marcus Oscarsson finns det en oro högt upp i partiet att om S väljer att svika sin retoriska linje kommer väljarnas dom att bli hård. Det är en rimlig bedömning.
Förhandlingarna i migrationskommittén förs nu mellan januaripartierna allena. Varken M, KD eller SD deltar. Resultatet kommer därmed rimligen att påminna om innehållet i JÖK:en.
Bilden av S som partiet med stort P, som alltid är redo att ta ansvar för landet när det krävs är också oåterkalleligt söndertrasad. Om inte coronakrisen gjorde det på egen hand så garanterades detta av att S valde MP framför Sverige i migrationsfrågan.
Tråkigt nog för S lär valet 2022 handla till stor del som migration och krishantering. Lyckligtvis innebär detta att förutsättningarna att få till stånd en bättre politik än vad en kompromiss med S, C och L någonsin hade kunnat innebära finns bortom nästa knut. En god början vore att M, KD och SD förhandlar fram ett gemensamt alternativ till det som regeringen kommer att presentera. Väljarna förtjänar att förvissas om att det finns ett realistiskt alternativ till januaripartiernas migrationspolitik.