Det är givetvis gott att människor kan ändra sig, något som särskilt gäller politiker. Man skulle till och med kunna säga att det är något hedervärt att kunna göra det.
Men det är något annat om man under lång, lång tid intar en obeveklig position och sedan ändrar den utan att egentligen kunna förklara varför. Och just så är det med bland andra försvarsministern.
Så sent som på partikongressen i november uttalade sig Hultqvist kategoriskt i talarstolen: "Det blir inga ansökningar om nåt medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering", sade han då. Han sade även: "Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla."
I en intervju i Expressen 2 februari i år sade Moderaternas partiledare Ulf Kristersson att han var övertygad om att Sverige kommer att gå med i Nato och att S kommer att bli tvungna att omvärdera sin position. Försvarsministern beskrev på en pressträff detta som desinformation från Kristerssons sida. Det skulle nämligen aldrig kunna inträffa.
Och nu är vi här. På söndag lär Socialdemokraternas partistyrelse fatta det formella beslutet att lägga om politiken i Natofrågan. Då har alla i partiet fått ett par veckor på sig att acceptera läget. Många har gjort det. Uppenbarligen även Peter Hultqvist. Men frågan är hur medborgarna ska kunna känna förtroende för försvarsministern efter denna omsvängning.
Hultqvist och för den delen resten av S hävdar med emfas att det "finns ett före och ett efter 24 februari". I någon mening är det förstås rimligt att beskriva det som en brytpunkt. Men inte av den graden. Det fanns många tecken på detta. Från kriget i Georgien 2008 till det första anfallet mot Ukraina 2014 och agerandet i Syrien. Många drog korrekta slutsatser om Ryssland och säkerhetsläget. Men inte Socialdemokraterna och inte Peter Hultqvist. De ansåg det omöjligt och därför behövde man aldrig ens tänka tanken om att gå med i Nato.
Det enda vi har fått veta säkert nu är att försvarsminister Hultqvist sätter partiet och makten framför sina övertygelser. Det är förstås sällsynt att svenska politiker avgår självmant. Men minns Mikael Odenberg (M) som 2008 avgick från samma post efter blott ett år på grund av regeringen Reinfeldt skar ned på försvaret. Det var en principfasthet som hette duga det, men så brydde sig Odenberg mer om försvaret än om partiet också.
För att behålla ett uns av trovärdighet bör Hultqvist som minst bemöta sin egen tidigare kritik mot Nato.