Fritagningen i Södertälje (13/4) demonstrerar flera brister i hanteringen av dömda brottslingar. Den 17-årige mannen som fritogs är dömd för det uppmärksammade mordet på Delta gym i Stockholm i fjol. Han har kopplingar till ett kriminellt gäng och agerade torped mot en rivaliserande gängledare, men sköt i stället en ordningsvakt som befann sig på gymmet och försökte ingripa. För detta samt ett separat bombdåd dömdes mannen till sluten ungdomsvård i två år och elva månader.
När fången på torsdagsförmiddagen fritogs hade han varit på ett tandläkarbesök. Rymningsrisken bedömdes som tillräckligt stor för att öka säkerheten vid transporten, vilket innebär att han eskorterades av tre kriminalvårdare i stället för två och bar midjefängsel. Däremot bedömdes det inte finnas någon fritagningsrisk, varför ingen poliseskort begärdes.
Två månader tidigare (8/2) skedde en liknande fritagning då två beväpnade män överföll transporten av en man som dömts för mordförsök, då han skulle besöka ett sjukhus i Norrköping. Uppenbarligen måste risken för fritagning uppvärderas för fångar med gängkriminella kopplingar. Tills nyligen accepterade kriminella sina straff. Nu trotsar dock gängen även påföljderna och har våldskapitalet att komma undan med det.
Läkarbesök bör bara i undantagsfall ske utanför anstalterna för att minska behovet av transporter. I stället bör vård ge på plats, vilket redan sker på många anstalter. När fången väl måste transporteras till annan plats bör det ske med poliseskort. Andra försiktighetsåtgärder som att annars åka i omärkta bilar, bör också införas.
Ett annat problem som fritagningarna aktualiserar är de intagnas stora friheter. Frågan är hur deras medbrottslingar kunde veta att de skulle vara på ett läkarbesök vid just den tiden. På Statens institutionsstyrelse, Sis, där 17-åringen var intagen, får de intagna bara i vissa fall fråntas sina mobiler. Det är rimligt för personer som intas för psykiatrisk tvångsvård, men inte för ungdomar som är dömda för grova brott. I maj ska dock en utredning om skärpta regler lämnas in till regeringen.
En alternativ förklaring som lyfts av Joacim Trybom, chef för nationella transportenheten på Kriminalvården, (SVT 13/4) är att 17-åringen kan ha bokat besöket via 1177. Hans medbrottslingar kunde ha fått reda på det om de hade tillgång till hans konto. Självfallet borde kontakten med sjukvården ske genom Kriminalvården i stället.
Oavsett hur kommunikationen har skett visar det att regeringen gör rätt i att ersätta Sis med särskilda ungdomsfängelser som påföljd för unga som begår brott. Det är ytterligare ett exempel på hur Sveriges tidigare naiva rättspolitik inte biter på gängbrottsligheten. Regeringens paradigmskifte kan inte komma snabbt nog.