Den motivation och vilja att bli bättre som de visar upp är remarkabel. De framstår i det närmaste som besatta av tanken på nästa runda. De är på banan i Rutvik innan hin håle själv klivit upp ur sängen, och lägger stora summor på utrustning och kläder.
Denna maniska förälskelse påminner om min egen gällande tennis. Eftersom krutet lades på annat under de fostrande ungdomsåren blir jag aldrig någon stjärna. Mina vänner kommer inte heller bli några elitspelare i golf. Vi blir aldrig så bra som vi helst hade velat, och ingen av oss kommer tjäna några pengar att tala om på vår stora passion. Det finns däremot goda möjligheter att bli bättre än vad vi någonsin varit, trots att våra kroppar sedan flera år inlett förfallet. Vi kan tävla mot en yngre, snabbare och starkare version av oss själva och ändå triumfera. Detta sporrar och motiverar, och får oss att må bra.
Under den korta golfsäsongen i Luleå gäller det att passa på att spela så ofta man kan. Basala mänskliga behov sätter naturligtvis vissa begränsningar. Kompisarna måste sova, äta och inte minst ägna sig åt visst förvärvsarbete för att kunna ha råd med den dyra hobbyn. Det kan säkerligen även ställas krav från icke golfspelande partners att viga vissa morgnar och aftnar åt gemensamma aktiviteter. Beslutet att lägga massa tid och pengar på golf är dock mina vänners att fatta. Se där vad den ljuva friheten kan innebära.
I tider då civilisationer kolliderar kan det vara värt att skänka en tanke till Malala Yousafzai, flickan på allas läppar för tio år sedan. Hon sköts i huvudet av talibanerna på grund av hennes enträgna kamp för flickors rätt att gå i skolan. Att veta sin plats och respektera talibanernas sedvänjor hade säkerligen besparat Malala en hel del strul, men hon kunde inte annat än att följa sitt hjärtas frihetslängtan. Det var modigt och aktningsvärt. Malala överlevde.
Jag och mina vänner slåss inte mot talibaner. Vi spelar tennis respektive golf. Parallellerna är svårfunna. Det kanske rentav är lågt och nedrigt att jämföra sig med Malala? Men så här kanske! Även vi följer utan att darra på manschetten den inre rösten. Vi kämpar ihärdigt för att få göra vad vi vill och anser att alla andra får välja sin väg, så länge den inte inkräktar på någon annans frihet. Man må kritisera oss, rentav förakta oss, men det bekomme oss icke! Sicket hjältemod!