Att den iranska regimen är direkt människofientlig råder ingen tvekan om. Landet är ett av få som öppet och aktivt stödjer Rysslands invasion av Ukraina. Dagligen måste det ukrainska försvaret skjuta ned våg efter våg av iranska drönare.
Den teokratiska iranska regimens ondska är dock mycket mer omfattande än så. Och den är främst riktad mot den egna befolkningen och då särskilt kvinnor. Det är bara ett drygt år sedan de omfattande protesterna mot kvinnors situation och utsatthet slogs ned extremt brutalt av regimen. Många kvinnor och flickor fick sätta livet till, bara för att de önskade lite mer makt över sina egna liv.
Årets mottagare av Nobels fredspris Narges Mohammadi bör därför kanske inte ha varit så överraskande ändå. För närvarande sitter hon förstås inspärrad på så kallad hård regim i det ökända Evin-fängelset i Teheran. Och varför gör hon det?
Jo, hon har i praktiken gett upp sitt eget liv för att ständigt kunna kritisera regimen och vara en nagel i ögat på dess hantlangare. Första gången hon arresterades för sin kritik mot regimen var 1998. Då fick hon sitta ett år i fängelse. Men hon har aldrig låtit sig skrämmas till tystnad. Hennes make och deras barn har flyttat till Paris, men Narges stannar kvar i Iran just för att fortsätta föra kampen på plats.
Hon lär väl knappast ges möjlighet att motta priset personligen. Varför skulle den iranska regimen släppa någon som systematiskt stått upp för mänskliga rättigheter, kritiserat regimen och påpekat den fruktansvärda behandlingen av inte minst kvinnliga fångar?
Men att hon får priset ett år efter att Masha Amini greps – för att ha burit slöjan på "fel" sätt – och sedan mördades, är en lämplig symbolik och ett stort stöd för alla människorättskämpar i Iran. En mycket värdig vinnare.