I dess 1970-talsform innebar den att föräldrarna själva bestämde hur dagarna skulle fördelas. Nuvarande ordning med dedikerade föräldramånader, som fryser inne om de inte nyttjas, innebär att staten delvis fråntagit familjerna ansvar att själva enas om det för just dem mest fördelaktiga upplägget.
Den som söker försvara frihetliga värderingar, eller tror på att samhället är större än staten, måste alltid vara vaksam på den politiska maktens intrång i sammanhang där den inte hör hemma. Det gäller inte minst julen, som åtminstone huvudsakligen har fortsatt vara opolitisk.
Julhelgen är sannolikt den tid på året då vi så sekulariserade svenskar är som mest religiösa. Och är vi inte ett dyft religiösa så kanske vi i varje fall är mer andliga och spirituella än vanligt. Hem som resten av året är tämligen strikt rensade på religiösa inslag pyntas med inte bara tomtar och snögubbar utan även änglar, helgon och julkrubbor. Dessutom är det många som gör sitt enda kyrkobesök under året just i juletid.
Även hos de flesta vuxna dröjer sig barndomens julars nostalgiska och smått magiska skimmer kvar. Från rödaste vänster till blåaste höger kan vi mötas och förenas som jämlikar under de jular vi har glädjen att få uppleva.
Julen är även en påminnelse om att Svenska kyrkan ännu spelar en viktig roll i samhället. Vi lever alltjämt ut våra största mänskliga känslor i kyrkbänkarna vid dop, bröllop och begravningar. I dagarna kanske vi uppnår sinnesfrid under julottan. Svenska kyrkan står för kontinuitet, trygghet och gemenskap, även fast många av oss inte betraktar tro som en central del av vår identitet.
Förre ärkebiskop Antje Jackelén åsamkade Svenska kyrkan skada i detta avseende. Att i hennes roll kritisera språkkrav för medborgarskap, kräva amnesti för ensamkommande eller fördöma gruvetableringar riskerar att väcka minst lika många kritiker som sympatisörer. En ärkebiskop behöver minnas att han eller hon i viss mening talar för fem och en halv miljon medlemmar. De förenas inte i sakpolitiska frågor, utan i Svenska kyrkans breda värdegemenskap. Den ska vi vara rädda om.
Allt är inte och ska heller inte vara politik. Det handlar om att låta familjer, och inte staten, få bestämma vad som faktiskt är bäst för dem. Det handlar även om att alla medlemmar i Svenska kyrkan, oavsett vad man själv röstar på, ska känna sig lika välkomna till julottan.