Bostadsprojektet Landsgatan har stött på patrull. De boende i området hotar att överklaga detaljplanen som gör bygget möjligt. Det kan inte komma som en överraskning. Kommunen har behandlat dem med samma nonchalans som har blivit adelsmärket för Luleås socialdemokrater.
Redan för ett år sedan meddelades att kommunen inte lyssnade på någon av de närboendes invändningar utan körde på med samma förslag som all kritik riktats mot. Men det fanns gott om invändningar.
Det handlar bland annat om en oro att de nya husen, fem och sju våningar höga, kommer att skugga omkringliggande bebyggelse och bli som en mur i änden av området. Att de 40 lägenheterna bara får 27 parkeringsplatser vilket kan öka mängden märkligt parkerade bilar i ett område. Där finns en rädsla för att trafiken i området kommer att öka vilket innebär en ökad risk för barnen i Östra skolan. En oro för att Boulognerskogen kommer att bli ett snöupplag om vintrarna. Men också ett vänligt påpekande att husen avviker för mycket från den övriga bebyggelsen.
Till detta kan invändas även sådant som att bullernivåerna inte klaras ut mot vägen för de nya bostäderna. Det finns många invändningar och de flesta är värda att ta på allvar. En del av det kommer dessvärre inte gå att komma undan om man är inställd på att centrum ska förtätas. Det kommer att bli trängre. Det kommer att bli högre. Men det måste banne mig inte bli fulare.
Estetik är ett val som görs och det finns ingenting som medför att de nya hus som ska byggas måste vara så här erbarmligt anskrämliga. Att säga att de planerade husen avviker för mycket från omkringliggande bebyggelse är en enastående underdrift. Huset ser ju förskräckligt ut. Till ingen nytta alls.
Att bygga nya hus där det redan bor folk är att göra livet surt för dem. De nya husen i sig kan vara en olägenhet. Detta bör man tvinga sig att förstå om man ska arbeta med dessa frågor. För med det följer också frågan varför slutprodukten ska vara mer av ett bekymmer än det måste vara.
Människors livsmiljö är inte en lämplig plats för arkitektonisk normkritik. Sluta bygg fula hus som ingen vill behöva titta på, än mindre leva intill. Luleå är på många sätt en vacker stad med en befintlig estetik. Använd det vackra som grund att bygga vidare på snarare än något som ska utmanas.
Om man dessutom lyssnar något litet på människors invändningar kanske motståndet minskar något också.