Även om uttalandet redan 2013 var befängt, då det territoriella försvaret får sägas utgöra en av statens få icke förhandlingsbara kärnuppgifter, såg omvärlden väldigt annorlunda ut. En historisk anomali, som inleddes efter Sovjetunionens kollaps, hade ännu inte nått sitt slut.
Sverige har beslutat att gå med i Nato. Detta möjliggjordes ytterst av att socialdemokratins monolitiska sjuttioåriga motstånd mot Natomedlemskap fullständigt bröt samman på bara någon månad. En rent psykologiskt fascinerande reflektion är hur snabbt självklarheter i stora delar av folkdjupen kan skifta till självklarheter av diametralt motsatt slag.
Exakt hur framtidens försvar ska utformas tillsammans med andra är däremot ingen självklarhet i dagsläget. Det gäller inte enbart kärnvapenfrågan eller Natobaser på svensk, eller rentav norrbottnisk, mark. Det handlar även om hur ökade försvarsanslag ska finansieras, var nya regementen ska förläggas, vad som sker med värnplikten, hur Sveriges egen skyddsvärda försvarsteknologi och annan känslig information ska hanteras, och hur Sverige agerar vid konflikter som involverar andra Natomedlemmar. Exempelvis mer auktoritära sådana. Förr eller senare behöver allt detta adresseras.
Försvaret förändras, men vissa saker består. Försvarsberedningens rapport Allvarstid från juni slår fast att försvarspolitiken primärt ska utformas för att kunna hantera det ryska hotet mot europeisk och global säkerhet. Denna mycket rimliga inriktning kräver avskräckande militär kapacitet, men också diplomatisk skicklighet och en avsevärt förstärkt totalförsvarsförmåga. Den fordrar också sammanhållning i Norden, EU och Nato, vilket ligger i Rysslands intresse att söka underminera.
Under andra förutsättningar vore det fördelaktigt med fördjupad dialog och samarbete även med Ryssland. Det är bra att föra samtal kring exempelvis miljö, utsläpp och biodiversitet, som ju normalt sett också sker inom ramen för Arktiska rådet. Det skulle även på sikt kunna handla om att Sverige bidrar till att lägga grunden till en fullvärdig demokrati i landet, något det ryska folket aldrig fått uppleva.
Men hur framtiden än blir kan Sverige under inga omständigheter göra avkall på vaksamheten österut. Moder Sveas femhundraåriga tvekamp mot den ryska björnen fick förvisso en paus, och Reinfeldts citat utgör måhända ett destillat av denna korta period. Efter den ryska invasionen av Ukraina lever vi dock åter i det historiska normaltillståndet.