Det har gått 37 år. Men minnet av demonstrationen i Stockholm 4 oktober 1983 lever i allra högsta grad. Det är inte så märkligt. Demonstrationen var en folkresning som tydligt visade att S hade gått långt över linjen.
Som så mycket annat urspårat har detta sina rötter i det långa 1970-talet. Socialdemokraterna och för den delen resten av den professionella arbetarrörelsen inledde då en påtaglig radikalisering. 1976 antog LO-kongressen Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder.
Förslaget innebar att 20 procent av vinsten i alla privata bolag skulle användas till att emittera aktier i bolagen till en fackligt styrd fond. Ju högre vinster desto snabbare skulle socialiseringen ske. Äntligen var tiden kommen för facken att ta kontrollen över produktionsmedlen.
Det var således ingen struntsak som LO föreslog utan vad man själva kallade en blågul socialism. Rörelsen hade blivit maktfullkomlig och även om varken Olof Palme eller Kjell-Olof Feldt ska ha varit särskilt begeistrade men LO drev frågan hårt och fick med sig stora delar av S.
Nog kan det vara svårt att tro i dag för de många av oss som inte var med när det begav sig, men det fria näringslivet i Sverige var på allvar hotat. Detta fick åtskilliga konsekvenser. Svenska arbetsgivareföreningen insåg inte bara värdet utan också det akuta behovet av långsiktig opinionsbildning vilket gav upphov till den framgångsrika tankesmedjan Timbro. Men det fick också folk och företagare från hela landet att bege sig till Stockholm för att demonstrera mot den enorma rättighetskränkning som stod inför dörren.
Uppgifterna varierar något. Men förmodligen var det mellan 75 000 och 100 000 människor som demonstrerade den dagen. Stockholm stod stilla. Socialdemokratin darrade. Utåt visade man förstås ingen större förståelse för vad som hänt, men historien är ett tydligt kvitto.
I december 1983 beslutades om ett kraftigt urvattnat förslag löntagarfond i riksdagen. Det togs bort av en enig riksdag under Carl Bildts (M) regering i början av 1990-talet.
För S var det början på en ny era. Den inslagna vägen hade vandrats på så långt det gick. Hade man fortsatt hade folket övergett partiet. Därför har man sedan dess försökt hänga upp partiet på det mesta, från det gröna folkhemmet till identitetspolitik. S har fortfarande inte hittat sitt nya hem utan söker ännu. En resa vars nödvändighet blev tydlig när folket reste sig 4 oktober 1983.