I drygt ett och ett halvt år har Ylva Johansson varit EU-kommissionär med ansvar för inrikes frågor. Hela den tiden har hon jobbat med att få till en ny migrationspolitik för unionen. Om det misslyckas är det ett hårt slag mot EU som samlande politiskt projekt.
Det är ingen enkel uppgift. Det är många skilda viljor som måste jämkas och komplexa problem som ska lösas. Johansson förefaller ha gjort sitt bästa. Nu återstår att se hur långt det räcker.
Till fördelarna hör förslaget om att införa en snabbprövning vid EU:s yttre gräns där de asylsökande delas in två grupper. De som kommer från länder med väldigt få godkända ansökningar ska prövas snabbare vid särskilda centrum. Om de befinns sakna asylskäl ska de avvisas inom tolv dagar.
Kommissionens förslag har också ett påtagligt ökat fokus på just återvändandet. Även det är en förbättring. De länder som inte vill ta emot asylsökande ska i stället kunna välja att sponsra återvändande. Därmed skulle EU kunna både ha och äta migrationskakan. Om detta är tillräckligt för att exempelvis Ungern och Polen ska acceptera förslaget är högst oklart. Det verkar inte otänkbart att detta migrationsmässiga avlatsbrev skulle kunna bli ganska kostsamt om migrationen drar iväg igen.
Den möjligheten sätter också fingret på en påtaglig svaghet. Det finns inga mekanismer för att ens försöka begränsa mottagandet. Däremot ska Dublinförordningen skrotas. Det var nödvändigt, det var en sällsynt orättvis fördelningsmekanism som ändå i praktiken inte har använts på länge. Principen om första mottagarland är nu tänkt att ersättas med ett system som mer bygger på anknytning, familjeskäl och den sortens koppling till ett land.
Det är svårt att se hur detta inte skulle missgynna länder som Sverige och Tyskland som länge har hört till EU:s stora mottagarländer. Resultatet för svenskt vidkommande kan mycket väl bli att migrationen ökar.
Bristen på en fungerande fördelningsmekanism som tar hänsyn till medlemsländernas suveränitet på migrationsområdet är en allvarlig brist i förslaget och något som måste åtgärdas innan det kan accepteras. Det blir också oklart varför ett land som inte vill ha någon invandring ska behöva betala för att ett annat land vill det.
Ett gemensamt finansierat fördelningssystem där medlemsländerna deltar efter egen önskan måste ändå vara grunden för EU:s framtida migrationspolitik. Allt annat är ett misslyckande. Men än är det inte för sent. Förslaget lär omförhandlas ordentligt.