Talet tog form av en lång klagosång, varigenom han noggrant listade oförrätter mot Ryssland – både historiska och aktuella, och såväl riktiga som överdrivna och även helt imaginära. Samtidigt vill han spänna sina muskler och visa på rysk styrka. Hur detta går ihop begriper nog knappt ens de främsta av kremlologer. Ryssland är förvisso förödmjukat, men det har Putin själv tillsett.
Den stora nyheten är att Ryssland nu ska påbörja mobilisering. Mobiliseringen kommer innefatta landets många arméreservister och de som tidigare tjänstgjort i den ryska armén. Totalt ska 300 000 soldater vaskas fram i detta skede.
Beskedet kommer till följd av den ryska offensivens kollaps i Ukraina. Det är en i raden av förödmjukelser sedan Putin inledde invasionen. Nu behöver landet spänna musklerna för att dämpa moralförlusten som tveklöst sveper genom armén. Huruvida det kommer att fungera är svårt att sia om. Det vi vet sedan tidigare är att Ryssland redan haft stora svårigheter att tillhandahålla tillräckligt med materiel till sina soldater.
Men det intressanta med talet är inte beskedet i sig. Det var någorlunda väntat, och sannolikt det enda besked som kunde ges annat än att man ger upp – vilket Kreml inte har för avsikt att göra. Det intressanta – och faktiska fåniga – är Putins försök att rättfärdiga sig själv. Han vill gärna posera som en supermakt, och pratar återigen om Tsarrysslands historiska gränser (vilket innefattar Ukraina och en hel del andra länder, bland annat Baltikum). Samtidigt envisas han med att Ryssland är de verkliga offren i denna konflikt.
Han hävdar bland annat att väst vill förgöra Ryssland, att det är väst som påverkat Ukraina till att vilja kriga med Ryssland, att väst saboterade fredssamtalen i Istanbul, att Ukraina styrs av nazister och hur synd det även är om de miljontals flyktingar som nu befinner sig i östra Ukraina. Det är tämligen magstarka påståenden. Vems fel är det egentligen att det finns miljontals flyktingar i östra Ukraina, och vilket land var det för den delen som invaderade det andra?
Detta dubbla budskap hör till det normala i Ryssland. Landet är både oändligt starkt och samtidigt offer för omvärldens ondska. Men sanningen är att båda delar klingar falskt. Rysslands offensiv är redan bruten, och vilket historiskt offer har någonsin varit den part som också byggde tortyrkammare och grävde massgravar?