Att skolfrågan engagerar är utmärkt. Och det råder ingen tvekan om att så är fallet. Inte minst att Pontus Johansson, talesperson för folkinitiativet Hela kommunen ska leva och lära, röstades fram till årets Luleåbo visar detta. Man behöver inte hålla med honom för att beundra hans engagemang och drivkraft.
Likafullt är och förblir folkomröstningar ett mycket dåligt instrument i en representativ demokrati. Ändå kallas det ofta det mest demokratiska verktyget som står till buds. Det är direkt felaktigt. Deltagandet i dessa omröstningar tenderar att tydligt visa varför. De allra flesta deltar helt enkelt inte.
Olof Abrahamsson skrev nyligen en utmärkt ledare i NSD om folkomröstningen i Kalix 2005. Endast 34 procent av de röstberättigade röstade faktiskt. Det är symtomatiskt för denna sorts omröstningar och det är ett problem.
Att över huvud taget komma överens om vad det är man ska rösta om är ett annat bekymmer. Något som har visat sig upprepade gånger i den nu aktuella processen. Förslagen har ofta haft en slagsida till förmån för det alternativ som den som lagt fram förslaget har förespråkat. Och det är inte så konstigt. Det handlar inte om bristande förståelse av verkligheten utan om att man ser olika på saken.
Ett annat problem är att utfallet i absolut bästa fall ger en ytterst begränsad vägledning för politikerna framöver. Folkomröstningar ger en ögonblicksbild av opinionen, därtill en högst begränsad del av den. Även om politikerna lovar att rätta sig efter utfallet är det oklart hur länge det ska gälla.
Ska utfallet av en sådan omröstning gälla i ett år? Kanske tio år? Eller för evigt? Spelar det någon roll om opinionen svänger? Det inträffar trots allt att människor ändrar sig, politiska partier likaså. De senare tenderar att båda leda och följa sina väljare i opinionsskiftningar. Detta är förstås också poängen. Det är därför vi har regelbundna val. Så att väljarnas skiftande uppfattningar ska avspeglas i den politiska representationen.
Någon sådan funktion finns dock inte beträffande folkomröstningar. Det gör dem till en gökunge som inte passar in i det demokratiska boet. Nu är det inte mycket att göra åt saken. Det bästa som kan åstadkommas är att så många som möjligt går till valurnorna söndagen 8 november. Utfallet kommer att vara av begränsat värde oavsett, men det är i vart fall bättre om fler faktiskt går och röstar.