Luleå, vi har ett resultat.
Kontroversiella uttalanden, försök till diskreditering och grottande på distriktsnivå. Söndagens valvaka som sändes på NSD:s och Kurirens hemsidor stod inte rapporteringen kring det amerikanska valet långt efter. Det som verkligen talar för folkomröstningen är dock att den inte krävde att man satte uppe hela natten. Det uppskattas.
Valresultatet skingrar också en del farhågor som bland annat jag själv har haft. Det är faktiskt förhållandevis tydligt. Stödet för alternativ ett, det som folkinitiativet förordat, var tämligen massivt. Att det vann med 89 procent av rösterna är måhända mindre intressant, det visar bara att det snudd på endast var de som brann för folkinitiativet som gick och röstade.
Mer intressant är dock att 21 488 väljare gick och röstade för att bevara en decentraliserad skolstruktur. Givet att 63 041 personer var röstberättigade innebär det att mer än var tredje väljare i kommunen slöt upp bakom folkinitiativet. Det är faktiskt ett rätt tydligt besked.
Hatten av således för initiativet. De vann valet och det med besked.
Men det slutar ju inte där. Det kommer att dröja innan S ger något som helst besked. Resultatet kommer att studeras på minsta detaljnivå och många överläggningar lär behöva göras. Hur det ska hanteras är förstås heller ingen enkel fråga.
Bara en sådan sak som att S redan har ett stort problem i att partiet framstår som närmast genetiskt oförmöget att lyssna på väljarna kan spela in. Hur villig är man inom partiet att cementera den bilden? Att döma av den opinionsundersökning som presenterades i lördags finns många S-sympatisörer bland de väljare som röstat för folkinitiativet.
Ytterligare en S-aspekt som kan spela roll är vem man vill ha som ny KSO. En av förhandsfavoriterna är ju Emma Engelmark. Som ordförande i barn- och utbildningsnämnden har hon blivit ett av partiets tydligaste språkrör i folkomröstningen. Vill partiet ha henne som ny ordförande går det att låta henne köra över resultatet i folkomröstningen. Då kan S se fram emot ett stort väljartapp i nästa val.
För Moderaternas del kan det vara värt att fundera över sin position oavsett. Moderater har på grund av liberalkonservatismen alltid att gå en svår balansgång. Det är inte ovanligt att de i onödan halkar in på det rationella och det effektiva även när mycket talar för att det är dags att värna andra värden. Det kan vara läge att ta en funderare på om inte det här är ett sådant tillfälle. Men gör det snabbt i så fall. Att byta position efter att S gör det kommer inte att göra någonting bättre.
Det ideologiska stödet för decentralisering är tydligt i Moderaternas idéarv. Dessutom går det väl ihop med den linje partiet nu har slagit in på nationellt, där man viktat om den interna balansen till konservatismens fördel.
Vad S och M än kommer fram till bör de göra det snart. Även om omröstningen talade om ett tydligt stöd för folkinitiativet är det ingen direkt ledning för det framtida arbetet. Frågan har inte viktats, ställts mot andra intressen. Men politiken har ett ansvar att se till helheten. Även om mycket kan sägas om hur S har skött ekonomin i kommunen så är det ingen anledning att fortsätta spendera som om det inte fanns någon morgondag. Ekonomin måste gå ihop.
Ska skolverksamheten kosta mer pengar? Vad ska dessa i så fall tas i från? Omröstningen ger inget svar på dessa frågor. Folkinitiativets superstjärna Pontus Johansson har visserligen sagt att skolan ska få kosta mer, men det är ingenting som framgick av frågeställningen. Hur omröstningen skulle sett ut om det var fallet kan ingen säga.
Det finns förstås inget som hindrar kommunen från att lägga mer pengar på skolan. Satsa på att bli en skolkommun. Det skulle säkert uppskattas. Men det kräver som alltid att något annat blir lidande.
Frågan kompliceras också av att mycket handlar om tolkningsfrågor, att agera utifrån vad man upplever vara bäst för något. Det är ingen rak måttstock. Risken är också påtaglig att vi hamnar i samma situation som i Kalix, något som Olov Abrahamsson skrivit väl om i NSD. Efter att 2005 ha folkomröstat i nästan exakt samma fråga som Luleå gjort nu insåg man långsamt att verkligheten inte förändrades. 2011 genomfördes förändringarna ändå, närmast enhälligt, och kommunen är nu en av landets absolut bästa skolkommuner enligt Lärarförbundet.
Så. Nog kan folkinitiativet unna sig att fira. De har gjort ett hästjobb. Men väldigt lite har förändrats sedan i lördags. Ska det bli till faktisk förändring är det mycket jobb kvar att göra.