Hästen bedövas med bultpistol, avblodas och sedan sköter rovdjuren resten. ”Djuret i sig kommer att vara helkroppsdjur med allting intakt, med skinn och så vidare, så att våra rovdjur får ut sina naturliga beteenden som det faktiskt är för dem att slita och dra och jobba lite för sin mat helt enkelt”, säger Erik Johansson, zoolog vid Borås djurpark, till SR Sjuhärad (13/1).
Trots att förfarandet är standard på flera djurparker i världen kan det säkert upplevas som kontroversiellt. För många är hästar mer än bara ett djur – de är livskamrater, familjemedlemmar och ofta föremål för starka känslomässiga band. Att ens älskade häst skulle bli lejonmat kan för vissa framstå som oaptitligt och respektlöst.
Det är just därför vi bör välkomna initiativet från Borås djurpark. Det påminner oss om att naturen inte är sentimental, att döden är en del av livet och att respekt inte bara handlar om våra känslor. Hästen är död och bryr sig inte om att den blir uppäten. Lejonet som äter hästkött gör det utan några tankar på hästens historia eller våra känslor.
Därför är det både hållbart och respektfullt att låta hästarna bli en naturlig del av näringskedjan – som föda åt parkens rovdjur. Hästar som haft ett långt och värdigt liv kan få ett sista syfte – att skänka liv åt andra varelser – i stället för att bli behandlade som avfall.
För de flesta hästar som dör i Sverige destrueras. En del grävs ner och några kremeras. Förhållandevis få äts. En stor anledning till detta är att många mediciner har livstids karens för häst. Har en häst en gång blivit behandlad med sådan medicin stryks den för livsmedelsproduktion.
Det kostar läkemedelsföretagen mycket att ta fram studier över när läkemedlen lämnar kroppen. Det är därför en relativt liten grupp – hästar – har livstidskarens för samma medicin som för större grupper – kor – är någon eller några veckors karens. I brist på data sätts karensen för säkerhets skull till livstid.
Att låta sin häst bli lejonmat är därför en respektfull sista akt av mening – en påminnelse om att vi alla hör hemma i livets stora och oförsonliga väv. Det finns något vackert i att hästens död inte är förgäves och att det som älskats i livet ger liv i döden och därmed lever vidare, om än i annan form.