Jägaren Erika Tano är värd en eloge. Hon hittade en övergiven jakthund på fjället, fångade in den och lyckades lista ut vem som var ägare till den. Hon såg också till att den återbördades till ägaren trots att det skar i magen då hon förstod att den inte togs väl om hand.
På någorlunda kort tid har två övergivna hundar hittats i fjällen och återbördats till sina ägare. Ingen av dem lade någon energi på att själva hitta sina hundar. Tydligen är det ett återkommande problem vilket gör att man börjar fundera på hur många hundar som lämnas därute och aldrig återfinns utan dör. Ett rent och oförlåtligt djurplågeri.
Djur är inte människor. Inte ens hundar. Även om det kan kännas så och de flesta hundar är ovärderliga familjemedlemmar. De flesta hundägare jag känner är betydligt mer brydda om sin hund än om okända människor. Och det är fullt förståeligt. Men att ta hand om sin hund är valfritt och beroende hur man råkar känna för den.
Att äga en hund är att ha ett ansvar för dess välmående. Det är ett levande, kännande och tänkande väsen som måste respekteras och som förtjänar att leva ett bra liv. Och det är ägarens ansvar. Den som inte tar det ansvaret ska inte heller få ha någon hund.
Utöver att hundar lämnas är det dessutom vanligt att utländska jägare håller sina hundar vad som milt uttryckt kan kallas otillfredsställande. De trycks in i burar där de får tillbringa ibland hela dagar. Och det är ett välkänt problem. Så kan det inte få fortsätta. Det måste gå att hitta lösningar på detta.
Länsstyrelsen gör så gott den kan men det är svårt utan erforderliga villkor. Men nog går det att hitta på många tänkbara lösningar. Inför en motsvarighet till transportansvar för företagen som erbjuder dessa jaktupplevelser. En hund med ut ska motsvaras av en hund med hem, annars blir det dyrt. Eller varför inte tämligen dryga böter för jägare som ignorerar reglerna för djurhållning, böter som dessutom kan ställas ut tämligen kvickt på plats. Går det att göra med fortkörare går det att göra med djurplågare.