Aalto är en dokumentär och skildrar Alvar Aaltos liv och gärning. Arkitekten och formgivaren som redan på 1930-talet hade nått internationell ryktbarhet kom att fullständigt dominera arkitekturen i Finland under flera årtionden och har som ingen annan satt sin fysiska prägel på vårt grannland.
Även om hans verk, inte minst byggnaderna, tar upp ett stort utrymme tecknar filmen ett tydligt människoporträtt som är minst lika intressant. Det är förstås intressant att få lära om hans estetiska ideologi och hur kraftigt influerad han var av den klassiska italienska arkitekturen samt hans förmåga att lyfta fram platsens och verksamhetens själ i själva byggnaden. Men filmen lyckas faktiskt tränga bakom den ikoniska masken och närmar sig människan bakom.
Till Altos styrkor och förmodligen verkliga geni hör hans uppskattning av och respekt för andra. Där skiljer han sig tydligt från den stereotypa kulturmannen. Han insåg också sitt eget beroende av andra. Exempelvis var snickaren Otto Korhonen avgörande för Aaltos formgivning.
Detta gäller också och kanske främst frun Aino Aalto. De var jämlikar, som tävlade och skapade tillsammans. Utan Aino skulle det inte ha funnits någon Alvar och vice versa. Filmen innebär också motsvarande upprättelse för Elissa Mäkeniemi som blev Alvars andra hustru efter Ainos bortgång.
Tove, som ju är en spelfilm, tecknar nästan uteslutande ett personporträtt. Mumintrollen och deras värld är alltid närvarande, men är så pass undanskuffade att det är svårt att hänga med i hur de utvecklas. Filmen är i det avseendet mest brydd om att poängtera vilka personer som ligger till grund för vilka karaktärer.
Men detta är Tove Janssons stund, inte trollens. Filmen skildrar författarens liv från det att hon är ungefär 30 år till 40. Filmen, som har blivit en enorm biosuccé i Finland trots corona, tecknar ett mycket privat porträtt av en ung kvinna som nu mest betraktas som en sagotant.
Det är inte lätt att porträttera någon som är utåtsvävande och som tar för sig och som samtidigt är närmast blyg och tillbakadragen. Men Alma Pöysti gör det med den äran och ger liv åt Tove Jansson med hela sitt väsen. Och det är en berättelse om att upptäcka, acceptera och älska sig själv såväl personligt som konstnärligt. Att våga livet helt enkelt. Och det är både engagerande och uppmuntrande.
Det är bara att gratulera Finland till två högintressant personporträtt.