Den före detta kulturministern, och av allt att döma Miljöpartiets nästa språkrör, Amanda Lind blev nyligen intervjuad om sin vision för framtiden (DN 20/4). Hon vill skapa ett bättre samhälle för människor att leva i, och menar därför att den ekonomiska tillväxten måste begränsas. Det är olyckligt, eftersom de två målen är varandras motsatser.
Om man tolkar Lind generöst framgår i första hand en kritik mot “slit- och slängsamhället”. Det är visserligen gammal rödgrön skåpmat, men visst finns det utrymme för förbättringar angående exempelvis matsvinnet. Även miljöpåverkan från exempelvis “fast fashion”, engångsartiklar och så vidare går att diskutera och i vissa fall kan det vara motiverat med politiska ingrepp. Men det är alla marginella frågor i jämförelse med det som faktiskt diskuteras, alltså att bromsa tillväxten, och det är oärligt att rama in frågan om tillväxtekonomin av så förhållandevis små frågor.
Tillväxten är själva grundfundamentet i ekonomin. Vi är beroende av den. Ekonomin växer genom att arbete görs snabbare och effektivare, att produkter blir billigare, att mer resurser frigörs till nya investeringar och utveckling. Tillväxt innebär i korthet att samhället åstadkommer mer än året innan, och att vi använder våra resurser på ett lite mer effektivt sätt. Det är marginella förbättringar som sammanslaget leder till ett starkare samhälle.
Hittills har inte tillväxten visat sig stå i motsats till klimatpolitiken. Det har snarare varit tvärtom. Mellan 1990 och 2019 fördubblades nästan svensk ekonomi, och befolkningen växte med 1,6 miljoner. Ändå minskade Sveriges koldioxidutsläpp med hela 29 procent under samma period. Det konststycket lyckades man med dels via striktare miljölagstiftning, men kanske främst på grund av marknadskrafterna som gjorde det lönsamt att effektivisera och investera i den tekniska utvecklingen.
Klimatpolitiken och tillväxten mår alltså bra av varandra. Och tur är väl det, eftersom det nog är få som hade velat leva i det land som Sverige idag varit om vi avstått från tillväxten mellan 1990 och 2019. Ett betydligt fattigare Sverige, i en omvärld som snabbt skulle springa oss förbi. Inte ens den mest inbitna miljöpartisten hade nog stått ut.