Bild från den iranska rättegången mot Johan Floderus.
Helgen bjöd på en känslomässig bergochdalbana. Glädjen över att Johan Floderus och Saeed Azizi äntligen släppts fria och var på väg hem till Sverige blandades med avskyn inför att Hamid Noury skulle släppas fri. De höga principerna fick ge vika för realpolitiken. Och sammantaget var det helt rätt agerat av regeringen.
Hamid Noury har egentligen inte haft något att klaga på. Efter att han dömdes för sin medverkan i att mellan 4 000 och 5 000 politiska fångar avrättades i det ökända Evinfängelset under en treveckorsperiod 1988 har han levt ett bekvämt fängelseliv i en mysig svensk anstalt där han har behandlats humant och med respekt. Han har visserligen klagat ändå då han anser att han inte har fått de glasögon han vill ha.
I skarp kontrast till denna behandling av en dömd folkrättsbrottsling och mördare har vi Johan Floderus och Saeed Azizi. Båda männen greps av Iran på strikt fabricerade grunder och slängdes in i Evinfängelset, som ofta kallas helvetet på jorden. Iran hade nog inget särskilt emot Johan och Saeed, de behövde bara ett par personer som gisslan för att kunna förhandla med Sverige och Noury frisläppt.
Iran är en regelrätt skurkstat. Det är inget nytt. Frågan som regeringen ställdes inför var om man skulle överge två svenska medborgare som utan egen förskyllan funnit sig i en helvetisk situation. Eller om man skulle ta sitt ansvar och få dem fria. Det är ingen enkel fråga eftersom vi också har ett ansvar för att Noury får sona sitt brott – och det är ett väldigt grovt brott med många, många offer.
Det finns också en anledning till policys som att man inte förhandlar med terrorister. Samma sak gäller länder som Iran. Om Sverige skulle gå med på fångutväxlingen innebär det att Iran belönas för sin gisslandiplomati. Om brott lönar sig begår skurkar som bekant gärna fler brott. Det är inte heller irrelevant. Men det är något abstrakt.
Floderus och Azizis välbefinnande är en mer konkret aspekt av dilemmat. Det vore fel att lämna dem att ruttna i fångenskap i ett land som knappast bryr sig om dem det minsta och som om fångutväxlingen inte blev av inte skulle se något värde i dem alls. Det skulle inte ha slutat väl. Sverige kan inte acceptera en sådan behandling av sina medborgare.
Man kan visserligen ställa sig frågan om inte det egna ansvaret spelar någon roll i en sådan här situation. Och det gör det nog och bör förmodligen också göra. Det finns risker man inte ska utsätta sig för om man inte måste. Men det här förefaller enbart vara en sådan situation om den betraktas i backspegeln.
Utrikesminister Tobias Billström (M).
Ett betydande problem i sammanhanget är att den förra, rödgröna regeringen inte tog sitt ansvar gentemot svenskarna. Allra senast i samband med att den beviljade åtalsförfarandet mot Noury borde den ha infört en skarp reseavrådan gällande Iran. Vanligt folk, vilket faktiskt också inkluderar EU-tjänstemän som Floderus, kan normalt inte lastas för att de inte håller koll på vilka åtal som väcks hit och dit och vilka konsekvenser det kan få på olika platser i världen. Det är regeringens ansvar att genom utrikesdepartementet varna för eventuella sådana risker. Men det gjorde den inte, vilket utrikesminister Tobias Billström (M) har klargjort på X.
Oavsett vad man tycker om detta ökar det statens ansvar gentemot Floderus och Azizi. Man har ett eget ansvar även när man reser runt i världen och kan inte göra vad som helst och förvänta sig ett allomfattande beskydd från den svenska staten. Men staten har också ett ansvar, och den tog inte detta.
Sverige kan inte acceptera att svenskar tas som gisslan och var i slutänden tvungen att acceptera att släppa bödeln Noury fri. Men i denna obefintliga möjlighet till acceptans ligger också ett fortsatt avståndstagande mot Iran. Detta är inte över, får inte vara över. Utväxlingen är gjord, men brottet som Iran har begått är inte glömt. Och det ska inte glömmas bort under lång tid.
Sveriges regering, både den nuvarande och efterkommande, måste arbeta målmedvetet för att Iran ska straffas för sitt agerande. Att klippa diplomatiska förbindelser är knappast produktivt, men utvisa gärna diplomater som i själva verket bedriver illegal verksamhet i Sverige. Och motarbeta Iran i samtliga internationella sammanhang. Driv och stötta förslag om skärpta och nya saktioner mot Iran, den politiska och religiösa ledningen samt den närstående personer.
Vi kan och ska glädjas åt att Floderus och Azizi har befriats ur sitt helvete. Men vi ska inte lägga oss platta för Iran, vi ska inte ge oss och vi ska aldrig glömma.