Det verkar som att Sveriges alla extremister har enats i kampen för att skjuta vår Natoansökan i sank. Mest vill de väl ha uppmärksamhet, men handlingar talar högre än ord och de tvekar inte att försöka förstöra Sveriges säkerhet.
Rojavakommittéerna hängde upp en docka föreställandes Turkiets president Recep Tayyip Erdogan utanför Stockholms stadshus. Till skillnad från i Turkiet är det ju, och bör givetvis vara, tämligen fritt fram att kritisera, förlöjliga och smäda makthavare i Sverige. Rojavakommittéerna är dock inga yttrandefrihetsförespråkare utan terroristsympatisörer, deras verksamhet går ut på att stödja terrororganisationen PKK. Den turkiska kritiken var milt uttryckt förutsägbar.
Sedan tog dansksvenske högerextremisten och professionelle provokatören Rasmus Paludan plats på tiljan och brände en koran utanför turkiska ambassaden. En lika medveten provokation det och även den fick förstås den förväntade responsen. Inom kort brändes svenska flaggor utanför konsulatet i Istanbul. Erdogan uttalade också att Sverige kan glömma Turkiets stöd för att gå med i Nato.
Till saken hör även att det var Chang Frick, journalist och chefredaktör för Nyheter Idag, som betalade för som allra minst Paludans ansökningsavgift för demonstrationen samt samlade in och förmedlade donationer till honom. Frick är ju känd för att vara något i stil med yrkesverksam omrörare i diverse grytor. Nog kan man se en viss förbrödring där med Paludan, och det är återigen ingen fråga om laglighet utan om vad man ville uppnå.
Provokatörer kan spela en viktig roll i att släpa fram i ljuset sådant som samhället i stort har skuffat undan i sina dunkla vrår. Men det här är inte ett sådant tillfälle. Det är vidöppna och välkända dörrar som sparkas in.
Alla svenskar vet vid det här laget att vi nu sitter i knät på Turkiet och Erdogan. Detta tack vare Socialdemokraterna som i årtionden har blockerat Sveriges naturliga säkerhetspolitiska utveckling för att sedan vända på en natt när det redan var allvar. 14 maj är det val i Turkiet, både av presidenten och till parlamentet, och inrikespolitiken talar inte för omval av herr presidenten som alltså spelar de kort han har tilldelats så väl han kan. Allt han säger är primärt riktat till inrikespubliken och inte den internationella. Alla vet det. Så det kan inte vara poängen. Därmed återstår endast att anledningen till agerat huvudsakligen är att försvåra Sveriges inträde i Nato.
Vi har utgått från att saken kommer att lösa sig efter det turkiska valet. Det är inte säkert. Varje sådan här provokation leder till ytterligare retorisk eskalering från Turkiets sida. Det är inte otänkbart att Erdogan målar in sig i ett hörn han inte kan ta sig ur sedan.
Vår reformerade terrorismlagstiftning kan förvisso hjälpa till. Den kan fungera som något man kan peka på för att visa att Sverige faktiskt tar Turkiets säkerhet på allvar. Tillsammans med försäljning av ett par amerikanska stridsflygplan kan det vara tillräckligt för att lösa upp knuten. Men det är inte säkert.
Också relationen till Finland, vår medsökande och närmaste allierade, har tagit skada. Utrikesminister Pekka Haavisto öppnade nyss för möjligheten att Finland ensamt blir medlem i Nato om Sveriges ansökan tar alldeles för lång tid. På en pressträff kort efteråt upprepade han dock att huvudlinjen alltjämt är att vi ska bli medlemmar samtidigt. Men uttalandena speglar hur situationen vi har försatt oss i skadar även vårt grannland och hur vi uppfattas där.
Att vi ska slippa fler sådana här meningslösa provokationer är förmodligen att hoppas på för mycket. Men vi bör åtminstone lägga på minnet att de inte fyller något annat syfte än att skada rikets säkerhet. Ett syfte som alla våra extremister tydligen kan enas kring.