Sveket i hanteringen av det explosiva ämne som förvarades i stadens livsviktiga hamn läggs till en lång rad av svek. Nyhetsbyrån Reuters rapportering om att premiärministern och presidenten hade varnats för säkerhetsrisken i hamnen bekräftar bilden av en politisk ledning som saknar förmåga att agera i befolkningens intresse.
Några veckor före explosionen skrev Maha Yahya, chef för tankesmedjan Carnegie Middle East Center: ”Libanons politiker knuffar sitt land utför ett stup … I dag håller fyra av de fem pelare som har hållit Libanon uppe på att krackelera.” Det intrikata politiska systemet med maktdelning mellan olika grupper leder mest till blockeringar. Viktiga sektorer som finans och turism är i kris. Medelklassens välstånd håller på att utplånas. Friheten inskränks undan för undan. Den enda pelare som enligt Yahya fortfarande håller är armén, som dock hotas av den ekonomiska krisen också.
De närmast revolutionära krav som har framförts efter explosionen har sin grund i att inget i den existerande ordningen uppfattas som värt att behålla. Hade det bara varit fråga om att få slut på den politiska elitens plundring av Libanons resurser hade förutsättningarna kunnat tyckas ganska goda. ”Den politiska eliten har inte kvar något att stjäla från sitt folk, folket har inget tålamod kvar och vill hänga alla politiska ledare”, skriver den libanesiske journalisten Rami Khouri på nyhetssajten aljazeera.com.
Men bakom den politiska eliten står en av regionens mäktigaste militära aktörer, shiamuslimska milisen Hizbollah, som har andra incitament att vidmakthålla status quo. Inom ramen för det rådande systemet med svag och ineffektiv statsmakt har Hizbollah kunnat bygga upp en formidabel maktställning och utgör ett allvarligt hot mot Israel. Om systemet har fungerat dåligt för de flesta libaneser, har det fungerat desto bättre för Hizbollah och dess beskyddare Iran.
En revolution som sveper åt sidan inte bara den politiska klassen utan också garanten för den hittillsvarande ordningen, Hizbollah, är därför mindre sannolik. International Crisis Group varnar för oroligheter och våld.
Khouri ser paradoxalt nog lösningen i att Hizbollah får en ännu starkare ställning och formellt integreras i Libanons försvarsmakt. En sådan lösning skulle onekligen skapa ett nytt politiskt system – men samtidigt föra Libanon ännu längre bort från den modell som en gång väckte omvärldens beundran.
Daniel Braw är politisk redaktör i Barometern-OT.