Daniel: Vi tar det väl från början. Vilka är ni?
Magnus: Vi heter Magnus Berg & Mouddar Kouli och vi har ett litet bolag ihop som heter Mumtaz integration. Och mumtaz, som du ju vet, är arabiska och betyder skitbra.
Persson: Självklart.
Magnus: Vi gör lite annat också men framför allt så utbildar vi, och lär av, vid det här laget tusentals helsvenska chefer och medarbetare och lika många invandrare. Och det är hela tiden kopplat till jobb och rekrytering. Och integration. För vi är svindåliga på det här i Sverige. Det är klart att det finns många undantag, men generellt är vi bland de sämsta. Trots alla subventionerade jobb och all halvdålig SFI som funnits i 35 år. Och vår absoluta poäng är att vi helsvenskar måste titta på oss själva och allt vi inte vet om människorna som kommer hit och allt som de skulle kunna göra. Och det stora kulturella bagage som jag som svensk bär på.
Daniel: Något som väl oftast är rätt oreflekterat? Vi var ett relativt homogent land så länge att vi inte hade någon egentlig anledning att fundera över vi hur är. Vilket ju bland annat är vad som lett till att vi fick för oss att vi inte har någon kultur. Men det blir ju väldigt svårt för någon att ta del av den om vi låtsas som att den inte finns.
Magnus: Exakt! Det är ju precis det.
Mouddar: Så är det ju med kultur. Man kan egentligen bara veta något om sin kultur om man jämför den med andra.
Magnus: Vad vi försöker göra är att avdramatisera och pysa ut all varmluft ur det här. Vi adresserar hellre konkreta potentiella utmaningar. Vi pratade exempelvis alldeles nyss under lunchen här om att i många kulturer, kanske särskilt i våra stora invandrarländer, litar du inte på någonting annat än din familj och släkt och eventuellt kanske moskén. Så är det inte här. Du och jag skulle kunna börja arbeta ihop i morgon och lita på varandra på en gång. Sen kanske du blir lite besviken efteråt, det är ju inte omöjligt. Men det går inte för de här människorna och det är en stor skillnad.
Daniel: Ja, det är väl lite samma sak som när jag går på stan och möter ett par patrullerande poliser. Jag tycker att det är trevligt och känner mig lite tryggare. Men för den som nyss har kommit från ett land där polisen är ett redskap för en förtryckande regim och det är vad den här personen har levt med i hela sitt liv så blir ju den människan rädd. Och det är fullt rimligt utifrån det liv som vederbörande har levt.
Mouddar: Ja, exakt. Om polisen ringer mig i Syrien så börjar jag att fly. Även om jag inte har gjort något. För det är betydligt bättre än om jag inte gör det.
Magnus: Vad vi behöver inse rent konkret är att människor i andra kulturer bygger tillit först genom att lära känna någon. Det måste vi förstå. Det är en sak vi pratar en hel del om.
Daniel: Nu är ni här och talar för gruvnäringen. Vad har de för behov av er kunskap?
Magnus: Vi har ju inte gjort några särskilda provtryckningar på gruvbranschen men det här gäller ju nästan alla branscher nu. Kompetensbristen är skriande, vilket väl märks särskilt här uppe. Och det finns kompetens i invandrargruppen som inte kommer till användning. Vi uppskattar att vi har omkring 500 000 arbisktalande i Sverige. Men dem når man sällan genom de vanliga kanalerna och det är väldigt få företag som på egen hand kan hitta kanaler där man når dem. Det är också en praktisk sak vi jobbar rätt mycket med.
Mouddar: När vi pratar med nyanlända så är det första vi säger att om du vill ha ett jobb i nivå med din kompetens så måste du först skapa ett cv som inte är sju sidor långt. Och sen måste du skaffa Linkedin. Som arbetssökande i Sverige är det jätteviktigt att ha Linkedin. Vi försöker helt enkelt putta både här grupperna lite närmare varandra.
Daniel: Ni är ganska rakt på sak. Jag misstänker att det är rätt uppskattat.
Magnus: Ja, det är det. Det är väldigt förlösande för många i svenska sammanhang om man får uttrycka sig så att få prata om de här kulturella frågorna. Måste han be på jobbet? Eller hur man gör man med någon som inte vill ta i hand och sådana grejer. Och det är egentligen väldigt okomplicerat, det är bara att lyfta de grejerna.
Mouddar: Det finns ett problem med att folk här är lite för rädda att prata om de här sakerna. Folk vill vara politiskt korrekta och det väl sin grund i något slags artighet. Men det kan också bli lite förolämpande. För om jag inte respekterar din cv och vad du har gjort innan du kom till Sverige för att jag är rädd att trycka på fel knapp hela tiden så kommer vi aldrig till det viktiga som gör att vi kan bygga en relation.
Daniel: Kan det vara så att vi också har lite svårt att erkänna att vi kanske inte har fullständig kunskap om livet i andra länder och kulturer, hur man nu skulle kunna ha koll på allt det. Men okunskap är lite ofint, för att inte tala om hur ofint det är att framstå som främlingsfientlig eller intolerant. Och att vi därför inte ställer frågor vi egentligen vill och behöver ställa?
Magnus: Den mest banala men kanske viktigaste rekommendationen vi ger till folk är att inte vara rädda för att inte kunna något och för att fråga om det. Och lyssna. För det är inte konstigt att inte kunna något om livet i Eritrea eller Afghanistan. Afghaner vet inget om hur det är att leva i Vietnam heller. Och det är inget konstigt om Per-Erik inte kan något om eritreanskt näringsliv eller de bra delarna av livet i Eritrea. Fullt naturligt. Och vi säger till nyanlända att den där svensken som du möter har förmodligen ingen aning om det liv du har levt. Berätta om det. Och fråga om livet i Sverige. Det är ju samma sak.
Mouddar: Det första vi säger på våra seminarier är: våga fråga! Det är jätteenkelt. Bara fråga. Vi är tjockhudade människor, vi går inte sönder. Du kan fråga nästan vad som helst. Det är inget konstigt att en människa kommer från Syrien, fråga om det. Det är inget konstigt för en muslim att vara muslim. Fråga om det. Muslimer pratar om de här grejerna själva. Måste man be fem gånger på jobbet? Fråga. Prata om det. Då går det inte att ljuga heller. För det finns det folk som gör.
Vi hade en situation med en chef på en flygplats som hade två medarbetare som praktiserande muslimer. Och när det var som mest folk i incheckningen så sa de alltid att nu måste vi gå och be. Och det tog 30 minuter. Då är det något som inte stämmer. Hon pratade med oss och vi förklarade att böner är max elva minuter så de kan inte ta en halvtimme och de behöver inte göras på en specifik tid. Det finns utrymme i religionen att vara flexibel. Men hon hade inte vågat fråga eller ifrågasätta. Vi tror ju ibland att de här frågorna är så enormt komplicerade och inte går att prata om. Men i arabiska länder har man ju pratat om det jättelänge. Det finns lösningar för nästan allt.
Magnus: Det här är också en sådan sak vi har talat om i dag för gruvfolket. Hur fungerar den muslimska bönen, så att inte det blir krångligt i onödan. Och hur kan man göra det muslimska året till en fördel och skiftlägga utifrån det.
En annan grej man kanske inte är beredd på är att någon som kommer från en kultur präglad av ett väldigt auktoritärt ledarskap kan bli, ur vårt perspektiv, överdrivet försiktig, direkt passiv, första tiden på jobbet. Och sådant här kommer man förbi genom att, som du säger, säg att du inte vet och fråga öppna frågor. En bra fråga att börja med är till exempel att om jag skulle arbeta på din gamla arbetsplats i ditt hemland, hur skulle jag uppleva det? Vilka skillnader finns? Det finns ju ingen i hela världen som inte vill berätta det och det finns heller ingen som kan ha den förståelsen av sig själv. Man måste prata.
Daniel: Ni pratar ju om hur mycket ni lär er när ni är ute och föreläser. Vad har ni lärt er här?
Mouddar: En sak jag har lärt mig, som jag inte har tänkt på tidigare, är att det faktiskt kan vara lite svårt att få människor från Mellanöstern att jobba i gruvsektorn. Om man aldrig har jobbat i eller ens hört talas om de här verksamheterna så är det svårt att ens förstå. Det är en så oerhört effektiv bransch och så högteknologisk. Det är något att tänka på. Jag blev också överraskad av hur många kvinnor som var här. Jag hade väl en bild inför det här att 240 av 250 deltagare skulle vara män.
Daniel: Hade det här varit för 20 år sedan hade det nog varit ungefär så. Det är ju fortfarande en mansdominerad bransch men antalet kvinnor har ju ökat ordentligt på den här tiden, säkert inte minst som ett resultat av hur yrket har förändrats också. Och skulle ni komma tillbaka om 20 år skulle det nog vara ännu fler kvinnor men också betydligt fler med utländsk härkomst.
Magnus: Ja, det tror jag också. Det måste ju bli så om man branschen ska kunna växa. Det är därför det är så viktigt att fundera på hur man kommer dit.
Daniel: Mouddar, du är ju från Syrien och kom till Sverige 2015. Hur såg din egen erfarenhet av det här ut?
Mouddar: Jag hade bott i Qatar i nio år, vilket inte är helt lätt om man är från Syrien. Och jag kastad i fängelse eftersom jag sa någonting fel till en viktig person. Inte rättegång eller något utan som i Monopol: gå direkt i fängelse. Där fick jag sitta i tre veckor innan de släppte mig och sa att jag hade fem dagar på mig att bestämma mig. Vi kan väl säga att det inte var ett erbjudande som var ägnat att få mig att stanna i landet. Och jag kunde inte åka till Syrien på grund av kriget. Så jag for till flygplatsen nästan direkt och efter ett par dagar var jag i Stockholm.
Daniel: Varför valde du att komma till Sverige?
Mouddar: Sverige har ett jättebra rykte, alla vet att det är ett bra land. Men jag hade också en tjejkompis här som är svensk. Hon sa att jag kunde bo hos henne tills jag visste vad jag ville göra. Jag kom till Sverige i augusti. Allt var så grönt och vackert och jag kände direkt att det här är det bästa stället.
Daniel: Men vid det här laget talade du väl ingen svenska?
Mouddar: Nej, inte alls. Men jag pratade bra engelska. Jag gick till Migrationsverket och sökte asyl. Så jag frågade direkt hur jag kan skaffa ett jobb här och de svarade att du måste vänta. Det kanske tar ett år tills du får ett uppehållstillstånd och personnummer och då kan du vända dig till Arbetsförmedlingen. Och jag sa att jag klarar inte av att vänta i ett år, jag måste jobba nu. Då sa de okej, försök med Arbetsförmedlingen. Så jag direkt dit från Migrationsverket och de sa att de inte kunde hjälpa mig men visade platsbanken. Jag kollade där i fem minuter och såg att Stockholms universitet och jag hade varit tennisspelare och -lärare innan så jag ringde numret i annonsen och frågade om jag måste kunna svenska. Han sa nej, om du pratar engelska räcker det för det är så många utbytesstudenter här. Okej, sa jag. Då kommer jag. Och han sa att vi kunde ha intervju samma dag och nästa dag var jag på jobbet. Och sen träffade jag Magnus på Migrationsverket.
Daniel: När ni pratar med nyanlända. Har de någon aning om hur de ska komma in i samhället?
Mouddar: Nej, de flesta har ingen aning om hur man kan nätverka med svenskar.
Magnus: Och egentligen är det jättelätt för det är så organiserat i Sverige. Det är bara att gå med i en kör eller köpa en hund. Det är lite lustigt förstås, men det är faktiskt så enkelt. Om man vet om det. Men det finns knappt någon kommunikation mellan de här kärlen.
Mouddar: Så är det verkligen. Nyanlända vet inte hur man träffar svenskar. Och svenskar vet inte hur man träffar nyanlända.
Daniel: Jag undrar om inte en del av problemet är att vi under lång tid har vant oss vid att staten ska sköta allt sådant här. Migration, integration och så vidare. Men det går ju inte. Staten kan inte integrera någon, det kan bara andra människor göra. Träffas, umgås och prata. Och det har nog inte riktigt satt sig.
Magnus: Absolut är det så. Det finns en bekvämlighet som vi har vi vant oss vid. Att om det blir lite jobbigt så tittar vi hellre åt ett annat håll och hoppas att någon annan löser problemet. Det kan de göra. Jag betalar skatt. Men det fungerar inte med det här.
Daniel: Om man ser från det andra hållet då, vad är det viktigaste ni lär ut till nyanlända. Är det att inte sitta stilla, att ta för sig?
Mouddar: Exakt! Det första är: var inte lat och gör dig inte beroende av Arbetsförmedlingen och myndigheter.
Magnus: Ja, och börjar vi så långt tillbaka så är det ju också: lär dig svenska. För där har ju vi i Sverige varit alldeles för flata. Men sen är det ju precis som vi berättar för Sweminfolket här om potentiella kulturskillnader som är värda att förstå så säger vi ju motsvarande till Hassan och Farah. Vi berättar hur det är och vad de möter när de träffar en rekryterare eller kommer till en arbetsplats.
Mouddar: Det kan vara små saker också som att när du svarar i telefonen säg inte bara hallå utan säg ditt namn. Det finns många sådana här små kulturella koder som kan hjälpa eller stjälpa ens väg in beroende på om man förstår dem eller inte.