Sjukvård och folkhälsa har hittills varit nationella angelägenheter inom EU. Medlemsstaterna bär huvudansvaret, och EU:s insatser ska som mest komplettera den nationella politiken.
I sitt tal om unionens tillstånd i september sa dock EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen: ”För mig är saken kristallklar – vi måste bygga en starkare europeisk hälsounion.”
Coronapandemin har inte enbart visat hur ett folkhälsohot kan slå ut grundläggande idéer med Europasamarbetet, som den fria rörligheten. Den har också visat i hur hög grad även en pandemi kan bli föremål för politisk konflikt, där den aktör som inte förmår hävda sig får sämre möjligheter att skydda sin befolkning.
Vad handlar då detta om mer konkret? För von der Leyen innebär det bland annat att stärka ECDC, den europeiska smittskyddsmyndigheten. Hur mycket den ska stärkas har inte riktigt framgått – men om ECDC till exempel ska få rätt att utfärda föreskrifter för att förhindra smitta på restauranger och kaféer i Sverige och andra medlemsländer krävs ändring av EU-fördraget. Det framgår av juristen Anna Söderstens analys från Svenska institutet för europapolitiska studier.
Mark Leonard och Jeremy Shapiro ger i en rapport från tankesmedjan European Council on Foreign Relations ytterligare uppslag för att stärka EU:s beredskap. EU måste se över försörjningskedjor för att avgöra vilka skyddsstrategier som behövs, menar de. EU behöver också satsa mer pengar på medicinsk forskning och skapa en mekanism för att i en kris kunna mobilisera ännu mer forskningsresurser, liknande det som finns i USA och Kina. Därutöver behöver sjukvården inom EU bli mer jämlik.
Liksom von der Leyen är Leonard och Shapiro inne på att EU kan behöva ett vidare mandat. ”Det behöver diskuteras huruvida EU behöver fler befogenheter på sjukvårdsområdet”, skriver de.
Detta är en ny fråga för medborgarna. Ingen av de stora partigrupperna i Europaparlamentet gick till val på att förändra förhållandet mellan union och medlemsstater för folkhälsan. Men det hör till EU-samarbetets natur att det fördjupas vid kriser.
Leonard och Shapiro skriver att "dagens geopolitiska kraftmätningar sträcker sig in på varje område av det moderna livet”. Dit hör även folkhälsa och sjukvård. Att ett mer ”geopolitiskt EU” intresserar sig för hälsofrågor, som hittills har hanterats av medlemsstaterna, verkar ofrånkomligt.
Daniel Braw är fristående utrikesdebattör.