En trotsig längtan efter gemenskap

De flesta håller sig hemma, även under arbetstid. Ingen kan tveka om situationens allvar. Värst är tanken att detta är lugnet före stormen – en kort tids stillhet före den snabba ökning av svåra sjukdomsfall som vi kan vänta oss.
Men det saknas inte ljusglimtar. Alla som brukar klaga på meningslösa möten på jobbet får nu sitt lystmäte. Livet blir över huvud taget enklare när allt som inte är absolut nödvändigt ställs in eller förflyttas till nätet.
Framför allt är det fascinerande att se hur snabbt människor anpassar sig och vänder situationen till någonting gott. Överallt syns lappar med vänliga erbjudanden att gå ärenden åt äldre och sjuka som behöver isolera sig. Restaurangerna erbjuder hämtmat. Musiker håller konserter på nätet och muséer ordnar digitala visningar. På arbetsplatserna finner man snabbt nya former för att mötas på distans, så de möteströtta får inte helt som de vill.
I universitetsvärlden där jag verkar har vi på rekordtid börjat använda alla de digitala undervisningsverktyg som vi hört talas om i åratal. På några dagar har undervisning online gått från att vara ett specialintresse för entusiaster till det enda sättet att undervisa på under en överskådlig framtid.
Men i längden är jag övertygad om att vi kommer att sakna att träffas på riktigt. Våra sociala behov kan inte helt tillfredsställas via datorn. Det finns gränser för vad man kan åstadkomma online, i alla fall vad gäller undervisning.
Informationsöverföring är en sak, att förmedla kunskap någonting annat, för att inte tala om att lära ut praktiskt kunnande. Kunskap och kunnande måste erövras aktivt i samspel med andra. Den som lär sig behöver pröva nya handgrepp och förhållningssätt, göra fel och bli korrigerad, härma, bli motsagd och själv säga emot. Hur mycket av detta som går att åstadkomma via digitala plattformar återstår att se. 
Det är vanskligt att förutsäga vart vi är på väg. Vi befinner oss på okänd mark, och man bör se upp för alla som uttrycker sig tvärsäkert. Någon vars framtidsutsikter jag ändå är beredd att lyssna till är den amerikanska vetenskapsjournalisten Sonia Shah som under flera år varnat för pandemier. Hon tror att hajpen kring online-undervisning kommer att överges när en generation av ungdomar som tvingats till avskildhet börjar omforma vår kultur kring en trotsig uppskattning av gemensamt liv (Politico Magazine 19/3).
Och nog tror jag att vi är många som efter en tids isolering kommer att känna en trotsig längtan efter gemenskap.