Hur är läget i landet? Den frågan svävar över medieprofilen Jan Schermans senaste bok, Den svenska korvresan (Norstedts 2020). I en intervju berättar han vad som mött honom över en bamse med mos.
Vad gör korv så speciellt?
– Korven är så allomfattande. Den är ett stort stycke kultur. En genialisk uppfinning av människan, från då det inte fanns kylskåp för att förvara mat. Politiker vill synas med den för att kredibilitetssnylta på korven.
Vad är det som har mött dig runt om i landet?
– Kontraster. Det finns en bild av Sverige som styrs av de nationella medierna, som det politiska systemet bidrar till. Den bilden är långt ifrån heltäckande och domineras av nyheter om skjutningar, problem och hårdbevakningar av katastrofer, som skogsbränder. Men det är en sorglig och missvisande bild av ett land som kämpar rejält. Under resan har jag inte mött offerkoftor, utan hårt arbetande människor som kämpar i motvind.
– Staten centraliserar verksamheter. I exempelvis Ånge i Västernorrland finns i stort sett inget kvar av offentliga inrättningar. Däremot finns det två korvkiosker och ett näringsliv som spottar i nävarna och kör på.
Så det offentligas kris är inte näringslivets kris på många orter?
– Företag och människor runt om i landet gör mycket bra, som får alltför lite uppmärksamhet. Nyhléns Hugosons korvfabrik utanför Luleå är självförsörjande på el, slaktavfallet blir biogas och flis hämtas i den egna skogen. Korvfabriken tänkte på miljön långt innan Greta Thunberg. På Piteortens chark har de suttit ner i personalmatsalen och frågat sig hur verksamheten ska vara miljövänlig. Wiktor Olsson slakt och chark i Bräkne-Hoby har byggt upp ett fantastiskt litet slutet kretslopp. Den statliga regionpolitiken har gått in i väggen. Folk tar egna initiativ i stället.
I slutet av boken beskriver du en fråga som kom att förfölja dig under resan – hur hela landet ska leva. Har du ett svar på den frågan?
– Regionalpolitiken har blivit ett värre lapptäcke än skattepolitiken innan den gjordes om. Det har uppstått ett byråkratiskt kaos mellan regioner, regeringen och EU. Till och med SKR säger att ingen har en helhetsbild. Då borde, och det här är en hemskt missbrukad uppmaning, det tillsättas en utredning eller kommission för att se över vilka stöd som fungerar och inte fungerar för att hålla landet levande.
– Sedan måste staten återuppbygga sin service. Det kan ju inte vara rimligt att det är korvkiosker, bensinmackar, Kjell och company och Clas Ohlson som upprätthåller närvaron. Sedan tycker jag att det är fantastiskt att näringslivet har insett vilken möjlighet som finns. Det spelar inte någon roll om jag är i Jokkmokk, Kristianstad eller Örserum. Hatten av till ICA och Handlar'n som håller i och håller ut. Näringslivet agerar. Men staten borde ställa sig i skamvrån för att den har dragit sig undan. Politiken är handfallen, alla ägnar sig åt nöd- och stödpolitik. Ingen politisk färg är bättre än den andra.
I din tidigare dokumentär ”Länge leve demokratin” beskrev du den fråga som då förföljde dig: är den trygga svenska demokratin är hotad? Hur skulle du svara på den frågan, efter korvresan?
– Jag är mer pessimistisk nu än tidigare. Resorna har gjort mig än mer bekymmersam. Partierna fortsätter att stelna i sina processer och metoder. Tjänstemän och experter bestämmer alltmer, politiker som ska fatta besluten allt mindre.