Den 25 november lämnades en stämningsansökan in om att Sverige inte minskar utsläppen tillräckligt mycket för att nå klimatmålen. Formellt står 20-årige Anton Foley som part i målet (DN 25/11), men det drivs som en grupptalan där 636 andra barn och ungdomar ingår – däribland den kända klimataktivisten Greta Thunberg.
Bakom stämningen står organisationen Aurora som inspireras av ett liknande fall i Nederländerna för tre år sedan. Där dömde landets högsta domstol att regeringen måste öka sitt mål om minskade utsläpp från 14–17 procent till 25 procent.
Aurora menar att Sveriges klimatpolitik för det första strider mot Europakonventionen som, liksom i Nederländerna, är svensk lag. För det andra att den strider mot regeringsformen. För det tredje att den strider mot den svenska klimatlagen från 2017. Detta försök att på juridisk väg tvinga fram snabbare utsläppsminskningar har demokratiska problem.
Europakonvention fastställer de rättigheter, friheter och värderingar som utgör grunden för vårt samhälle och vårt statsskick. Men legitimiteten utgår från att den ratificerades i demokratisk ordning av Sveriges riksdag, samt att principerna är allmänt accepterade. Att i stället utnyttja den som verktyg att vinna i en politisk stridsfråga, där majoriteten därtill har röstat annorlunda, var aldrig tanken.
På samma sätt står det visserligen i regeringsformen att staten ”ska främja en hållbar utveckling”. Men det står också att staten ska trygga rätten till bland annat arbete och bostad. Det betyder inte att vi kan stämma staten för hög arbetslöshet eller bostadsbrist. Utfästelserna är allmänna mål som våra folkvalda sedan konkretiserar genom sin politik i riksdag och regering.
Därför är också klimatlagen potentiellt problematisk. Den stipulerar uttryckligen att regeringens klimatpolitik måste försöka minska utsläppen och motverka klimatförändringar. I sig är målen kloka, men vi brukar inte lagstadga om politiska målsättningar.
I vanliga fall sätter politikerna mål, exempelvis i regeringsförklaringen eller genom uttalanden i riksdagen, som de sedan stiftar lagar för att uppnå. Men olika målsättningar på olika områden måste vägas mot varandra. Ansvarsutkrävandet sker på valdagen då folket uttrycker sitt gillande eller missnöje med de prioriteringar som har gjorts.
Som Auroras stämningsansökan visar finns nu en risk att domstolarna skulle avgöra att just klimatmålen alltid måste prioriteras högst, oavsett väljarnas och de folkvaldas åsikter. Sannolikheten för detta är svår att sia om, men med tanke på utfallet i Nederländerna liksom flera andra länder är det inte uteslutet.
Om så sker utmanas grunden för vårt demokratiska statsskick. Själva poängen är ju att majoriteten inte ska köras över av enskilda intressen – inte ens så tongivande som Greta Thunberg.