Kvinnodagen är en av alla dessa dagar med en förutsägbar vidhängande debatt. Har det inte gått för långt? Behövs dagen alls? Vore det inte i själva verket bättre att engagera sig för de kvinnor världen över som lider av verklig, påtaglig underordning?
Lyckligtvis föreligger det inget som helst motsatsförhållande mellan att bry sig om kvinnors situation i Sverige och motsvarande i låt oss säga Indien. Det finns alltjämt goda skäl att fokusera på kvinnors belägenhet i Sverige.
Inte minst bland dessa är våldet. Kvinnor är förstås inte ensamma om att bli utsatta för våld. Sett till misshandlar är risken som störst om man är ung man. Men sett till våldtäkter är kvinnor kraftigt överrepresenterade i brottsofferstatistiken. Kvinnor lider också oftare om än inte exklusivt av att vara fast i våldsamma förhållanden.
Gemensamt för dessa situationer är att många utsatta inte blir trodda. Våldtäktsoffer möter ofta misstänksamhet, även från nära och kära. Var det inte egentligen så att du nog ville ha sex? Varför skulle du annars ha klätt dig så där, dansat så där, gått hem själv eller vad det nu kan vara?
Samma fenomen drabbar ofta den som lever i destruktiva förhållanden och utsätts för psykisk och fysisk misshandel. För den som upplever sig känna ett par väl kan det vara närmast omöjligt att tro att den ena av dem utsätter den andra för ett regelrätt helvete. Det stämmer helt enkelt inte överens med den egna erfarenheten av personen.
Att inte bli trodd, särskilt av dem man förväntar sig ska tro en, skapar ytterligare ett trauma för någon som redan är utsatt. Ett av Metoo-rörelsens återkommande teman har varit just ett krav att man måste tro på kvinnor som säger sig ha blivit utsatta för något kränkande. Så fungerar dock inte världen.
Rättsväsendet kan inte fortsätta fungera om vi ger upp konceptet att brott måste bevisas bortom anklagelsens faktum. Men diskussionen är viktig och är ett bärande tema i filmen "The invisible man" som hade biopremiär förra fredagen.
Filmen är en modern tolkning av H. G. Wells klassiska kortroman "Den osynlige mannen" från 1897. I filmens centrum står Cecilia Kass, utsökt gestaltad av Elisabeth Moss. Hon är fast i ett våldsamt och kontrollerande förhållande med den rike och genialiske optikern Adrian Griffin.
Filmen inleds med Cecilias försök att mitt i natten fly det fängelse som hennes hem har blivit och den fångvaktare som är hennes sadistiske sambo.
Som tittare placeras man både snabbt och resolut på Cecilias sida. Därefter tar filmen henne på en helvetisk resa som tittaren får följa med på. Det är en ofrånkomligt smärtsam upplevelse att dela Cecilias utsatthet, frustration och lidande.
Filmen frågar hela tiden vad tittaren kräver för att tro på Cecilia. Räcker det här? Situationen eskalerar och frågan ställs på nytt. Nu då? Tror du henne nu?
Titeln blir också på ett sätt ironisk genom att det är kvinnan som osynliggörs när hon inte blir trodd och när hennes upplevelse ignoreras.
Filmen är inte intressant för sina mångbottnade antagonister, tvärtom visar filmen dem överhuvudtaget väldigt litet intresse. Det är Cecilia och omgivningens reaktioner på henne och hennes situation som står i centrum. I nästa led, och viktigast av allt, kommer förstås våra reaktioner på desamma.
Debatten om att bli trodd som kvinna har legat och bubblat länge men blev högaktuell i samband med Metoo. Det är frågor som inte har några enkla svar men som behöver diskuteras, både i samhället i stort och nere på individnivå.
The invisible man är en utmärkt inledning till sådana samtal. På köpet får man en också i övrigt riktigt bra och skrämmande film.