Oavsett om det blev början på slutet för EU eller ett stort steg på vägen mot en europeisk superstat. Eftersom mycket pekar mot det senare finns det goda skäl att betrakta gårdagen som en mörk dag för Europa.
Produkten är en gigantisk röra. Alla kan anse sig som antingen vinnare eller förlorare utifrån humör och disposition. De som vill ha större klimatsatsningar och de som vill ha mindre. De som vill se ökade krav på rättsstat och demokrati likaväl som de vill se minskade sådana krav.
I någon mening var Sverige och vännerna i frugala fyran – Danmark, Nederländerna och Österrike – framgångsrika. Rabatterna på medlemskapen har till och med ökat. Hela 110 miljarder euro flyttades från bidragspotten till lånedelen. Bidragen är dock alltjämt den största delen.
Det var ett misstag att behandla långtidsbudgeten och räddningsfonden tillsammans. De ska vara olika saker och förhandlas separat. När så inte skedde hade den svenska linjen redan förlorat. Målet var aldrig främst att hjälpa hårt ansatta medlemsländer med taskig ekonomi – det hade kunnat göras med mellanstatliga lån på vänskapliga villkor – utan att stärka EU:s självständighet gentemot medlemsstaterna.
Förhoppningen är att bygga upp ett starkare EU som kan stå emot påtryckningar från Kina och USA, ett EU som kan klara sig självt. Problemet är dock inte EU:s bristande makt utan en europeisk brist på ryggrad. EU har redan världens två främsta telekomföretag i Ericsson och Nokia, men mäktar ändå inte med att utestänga Huawei från våra 5G-nät.
Den här viljan har hur som helt nu lett till att EU ska skaffa sig en egen statsskuld. I överenskommelsen ingår även att påbörja arbetet med att utöka EU:s begränsade egna intäkter. Klimat- och miljöskatter och en skatt på finansiella transaktioner väntar runt hörnet. Därmed kommer beroendet av medlemsstaterna att minska ytterligare och EU bli alltmer självständigt på medlemsländernas bekostnad.
Kristdemokratiska företrädare menar att man kommer att lägga in veto mot detta senare. Det förefaller osannolikt. Det ingår i den överenskommelse man redan har accepterat och därför kommer man förmodligen att acceptera det även i nästa steg – om än motvilligt.
EU har korsat Rubicon och det finns ingen återvändo. Striden om unionens framtid är här och det är inte säkert att EU överlever det. Att stöpa om unionens spretiga medlemmar i en och samma form blir inte lätt.