Detta år får vi däremot en jul med abstrakta upplevelser. En mormor, eller ett barnbarn, via en datorskärm, en digital brasa, presenter över swish.
Vi får kanske uppleva den mest annorlunda julen vi haft i vår livstid. Året har för många av oss präglats av en ökad isolation. Karin Olsson, kulturchef på Expressen, skrev nyligen att: ”Utan det mänskliga mötet finns ingen möjlighet till magi.” (Expressen 20/12). Vi har under året lärt oss att mänsklig värme inte kan ersättas med en skärm. Vi har också insett att de människor vi har närmast oss inte ersätter de andra gemenskaperna i vår vardag.
I Johannesprologen, som brukar kallas för det andra julevangeliet, står följande: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss.” (Joh 1:14) Denna mening syftar till det julen ursprungligen handlade om, att Gud blev människa och därmed en del av sin egen skapelse. Det övernaturliga fick, enligt traditionen, en fysisk kropp. Detta i form av ett litet barn i krubban som föddes i ett enkelt stall. Det abstrakta: ”Ordet” blir något konkret: en människa av kött och blod.
I enlighet med den kristna traditionen är detta vad vi kallar inkarnationen. Det är just den händelse som kristendomen vilar på, att Gud går in i sin skapelse för att dra människan till sig. Varför gör han det? Johannesevangeliet kallas ibland kärlekens evangelium. Kärleksbudskapet ligger, enligt traditionen, till grund för inkarnationen.
Det är svårt med en jul som är distanserad eftersom julen egentligen pekar mot gemenskap. Julen kommer ur närvaro och inte distans. Oberoende av vilken livsåskådning man har så säger detta något till oss. Julklappar och god mat kan inte helt ersätta julens budskap. Men att det finns en högtid som firar mötet mellan det osynliga och det synliga, det kan vara en tröst här och nu, när tiden för gemenskap känns långt borta.
I julfirandet kan vi påminnas om den händelse, eller det barn, som tar med det abstrakta in i det konkreta. Förenklat kan man kanske säga att den digitala brasan blir en riktig brasa, som luktar ved och ger värme. I en pandemi blir denna typ av distinktioner mer påtagliga. Samtidigt vet vi att orsaken till att vi är isolerade just nu är av kärlek, för att vi bryr oss om varandra.
I en tid där vi inte kan träffa andra människor fysiskt så påminner barnet i krubban oss om vikten av de möten vi har att se fram emot. Men också att det finns något större än mänskliga möten. Vi påminns om att det finns ett meningsfullt och osjälviskt syfte med vår väntan. Det kan trösta oss i denna svåra tid. Vetskapen om att det abstrakta vi lever med nu än en gång kommer att bli konkret och stå framför oss.