Beslutet att hänga ut Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, som Palmes förmodade mördare är rent utsagt skandalöst. Det finns mer träffande ord men de lämpar sig inte för tryck. Engström dog för 20 år sedan och kan inte försvara sig mot dessa mycket grova anklagelser. Hans fru är fortfarande i livet, men att hon skulle orka driva ett förtalsmål verkar osannolikt. Kanske är det därför Engström valdes ut.
I sak finns det ingenting som visar att Engström skulle ha begått mordet. Trots allt tal om ny teknisk bevisning och att släktingar till honom topsats för att bygga upp en genetisk profil för testning hade utredningen inga bevis alls. Bara indicier. Dessa är dessutom sådana att de förutsätter att man betraktar dem ur perspektivet att Skandiamannen är skyldig till mordet. Då börjar man se något som kan stämma. Utan detta raster framstår det som ännu ett offer på Palmemordets altare. Engström framstår då snarast som en lite kufisk man som oförhappandes funnit sig i händelsernas centrum.
Utredningen har inte ens kommit fram till ett tänkbart motiv. Inte heller är man säker på att Engström var beväpnad. På pressträffen framkom att det förutsätts eftersom han annars inte hade kunnat skjuta statsministern. Att Petersson påstår att han inte kan åtala Engström för att han inte är i livet är en sanning med modifikation. Att ens försöka åtala någon på detta underlaget vore en rättsskandal.
Chefsåklagare Krister Petersson hade inte behövt peka ut någon gärningsman för att lägga ned Palmeutredningen. Om detta är allt som fanns att gå på borde Petersson helt enkelt ha skrivit "okänd gärningsman". Att lägga ned utredningen är rätt. Så mycket stod i vart fall klart. Den har vanskötts från början till slut.
Vanligt hederligt polisarbete hade förmodligen kunnat lösa mordet tämligen snabbt. Men eftersom politruken Hans Holmér tilläts styra utredningen i det tidiga skedet präglades den av vanföreställningen att mordet berodde på Olof Palmes och Socialdemokraternas oerhörda internationella betydelse. Så viktig var aldrig Olof Palme, internationellt var han främst uppskattad av statsmän som mottog svenskt bistånd. Utredningen schabblades bort i ett töcken av storhetsvansinne och det kan inte göras ogjort.
34 år av inkompetens har nu fått sitt slut. Det skedde under precis så ovärdiga former som man kunnat förvänta sig. Sanningen är att utredningen blev en större skam för Sverige än mordet.