Det började muttras om avgångskrav och viskas om vem såg låg värst till i så fall. Samt förstås funderingar kring hur allvarligt förtroendet för regeringen hade skadats.
Men innan statsministern hade hunnit hantera situationen eller ens ordentligt utvärdera hur många klaver regeringen kollektivt klampat i klev Dan Eliasson in i bilden. Generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hade det även för honom osedvanligt usla omdömet att mitt under pandemins andra våg resa till Kanarieöarna med familjen.
Medielogiken, som därtill bara delvis kontrolleras av medierna, är huvudsakligen kronologisk. Frågan ändrades därför kvickt från vilket ansvar som ska utkrävas av ministrarna, till hur regeringen kommer att hantera frågan om den grovt felande tjänstemannen med partibok.
Nyheten att även toppmoderaten Hans Wallmark åkt till Kanarieöarna över nyår gjorde inget djupare avtryck. Detta dels då han avslöjade det själv, dels förr att han inte har en ansvarsposition. Han visade lika dåligt omdöme men det finns inte mycket att kräva att han avgår från. För det är vad som krävs i dessa fall.
Ledarskap utövas genom exempel eller inte alls och den kris vi alltjämt befinner oss fordrar ledarskap. Detta gäller i alla länder, men särskilt så i Sverige där människor i stort har förväntats följa icke-bindande råd baserat på förtroende för landets ledning. När några av landets högst ansvariga för denna strategi så tydligt ignorerar sina egna råd sänder det en enkel och tydlig signal: gör som ni vill.
Alla försöker de rättfärdiga sina försyndelser. Inte sällan med att de var så små. Där står Eliasson ut som hävdar att hans solresa var nödvändig. Dessutom bad han om sympati genom att förklara att han faktiskt har avstått flera resor under pandemin. Nu är det ju inte så vi andra har fått lära oss att man avgör om något är nödvändigt, men de höga herrarna har som bekant egna bevekelsegrunder.
Något annat skäl till att ingen får avgå finns egentligen inte. Det handlar om prestige och att skydda dem man anser vara värda att stå över de regler som är sagda gälla för var och en och som de själva har tagit fram.
Det finns två skäl att låta Eliasson vara kvar. Det ena är partilojalitet. Det andra är att om han får gå blir uppenbart att också ministrarna. Båda väger tungt inom maktpartiet, men räkna med att ett väger betydligt tyngre. S har alltid satt makten framför allt, det saknas skäl att tro att en pandemi kan ändra på det.