Varje problem har ett antal lösningar. Att många grundskoleelever går ut med minst ett underkänt betyg är ett problem och det har grov bemärkelse två lösningar: höj kunskapsläget hos eleverna så att fler når upp till godkänt eller så godkänner man bara fler rakt av. Beroende på hur cyniskt man betraktar problemet kan båda alternativen sägas lösa det.
För att få godkänt i ett ämne måste man nå upp till alla de satta kraven. Det räcker inte att man klarar av tre av fem men är extremt bra på de där bra områdena. Det föreslås ibland att denna hårda gräns ska skrotas och att lärarna ska ges större möjligheter att göra en helhetsbedömning.
Det förekommer visserligen redan i form av så kallade snäll-E:n – E är det lägsta godkända betyget. Hur vanligt förekommande detta är vet dock ingen, det är fulltmöjligt att det är väldigt ovanligt. Det är också möjligt att de 14 procent som har minst ett F, det vill säga underkänt, i sitt betyg borde vara många fler. Det vore knappast rättvist.
Utbildningsminister Anna Ekström (S) meddelade i en intervju med TT (6/9) nyligen att hon vill utreda den skarpa godkäntgränsen. Det går som sagt att argumentera för att professionen bör ha en större roll i att avgöra om en elev ska bli godkänd. Problemet är att Ekström motiverar tilltaget med att så många blir underkända.
Om man har satt kunskapskrav för godkänt och upptäcker att många inga klarar av dem borde det naturliga vara att försöka finna sätt att höja kunskapsnivån, öka inlärningen, och därigenom få fler som går ut med inte bara godkända betyg utan också de kunskaper som har ansetts behövs.
Just det är problemet med utbildningsministerns initiativ, målet är att fler ska bli godkända och inte att fler ska nå målen. Det är en milsvid skillnad. Det är förstås möjligt att kriterierna är för hårt satta, men inte ens Ekström har påstått att så skulle vara fallet.
Visst hopp kan möjligen hämtas i att ministern säger att hon inte vill sänka kraven samt att dessa måste vara klara och tydliga. Att detta så tydligt motsägs av att hon vill ta bort den skarpa godkäntgränsen för att fler ska bli godkända tar dock tyvärr effektivt död på det hoppet.
Skolan är för viktig för elevernas framtid för att få bli föremål för politiskt siffertrixande. Ekström bör tänka om och försöka hjälpa eleverna att nå godkänt i stället. Eller har hon helt gett upp hoppet om det?