I januari publicerade Internationella valutafonden sin prognos för året där man justerade ner den väntade BNP-tillväxten med en tiondels procentenhet. Världsbanken talade i sin prognos om att världsekonomin visade tecken på svagheter men ändå skulle växa ungefär som 2019. OECD påpekade i sin prognos att läget var instabilt, att handeln stagnerade och att politisk handling var nödvändig för att återställa förtroendet och skapa tillväxt.
Men ingen nämnde något om risken för en pandemi. Riskerna som dessa ledande institutioner förutsåg var av helt annat slag: handelshinder, geopolitiska spänningar, social oro, ekonomiska konflikter mellan stater – det vill säga företeelser som redan kunde observeras.
Utbrottet av covid-19 uppfyller till punkt och pricka definitionen av en svart svan. Det är bortom normala förväntningar och är så ovanligt att man inte ens känner till sannolikheten, det har en katastrofal effekt när det händer och det förklaras i efterhand som om det faktiskt hade gått att förutse.
Det är inte svårt att se hur det nya coronavirusets framfart i efterhand kommer att te sig närmast ofrånkomligt. Vår tids övergripande trender är globalisering och urbanisering. Båda bidrar till att smittan sprids, mellan människor och mellan länder.
Med tanke på hur Kina styrs, kommer det i efterhand att kunna ”förutses” att värdefull tid skulle gå förlorad i utbrottets första fas. Den som påpekar problem som inte regimen har identifierat motarbetas.
Vad gjorde då att covid-19 ändå inte förutsågs? Det var inte blind optimism. Ekonomen Nouriel Roubini som har gjort sig världskänd genom sina dystra förutsägelser skrev i slutet av februari en artikel om de många kriser som skulle kulminera under 2020. Covid-19 nämndes som bevis för tesen om politisk oro, men någon global spridning av själva coronaviruset förutsåg Roubini inte.
Mer troligt är att det går trender även i riskbedömning. World Economic Forum presenterade i januari sin rapport om globala risker, en studie som bygger på undersökningar bland företagsledare och akademiker. De fem risker som dessa bedömde som mest sannolika var alla miljö- och klimatrelaterade: förlust av biologisk mångfald, naturkatastrofer, extrema väderhändelser, klimatmisslyckande, naturkatastrofer som människan skapar.
Riskerna sammanfaller med vad som stod högst på dagordningen när undersökningen gjordes. En slutsats man kan dra av covid-19 är att fler perspektiv måste kunna komma till samtidigt för att nya risker ska identifieras.