Ungdomarna menar att Sverige gör för lite i sitt klimatarbete, och yrkar i sin stämning i första hand på att domstolen ska fastställa att Sveriges kränkning av ungdomarnas mänskliga rättigheter medför skyldighet att ”tillerkänna skälig gottgörelse.” I det här fallet tiotusen kronor.
I andra hand yrkar ungdomarna på att domstolen ska ålägga staten att ”göra sin rättvisa andel av de globala åtgärderna för att minska växthusgaskoncentrationen i atmosfären”. Detta ska ske genom att ”omedelbart vidta tillräckliga och adekvata, processuella och materiella åtgärder för att kontinuerligt minska utsläppen av växthusgaser och för att kontinuerligt öka upptagningen av växthusgaser genom naturliga kolsänkor”.
Det är, i alla fall för en utomstående, inte helt lätt att förstå tanken bakom Auroras yrkanden. Det är för det första väldigt luddigt formulerat. För det andra är det ytterst tveksamt om maktdelningen i Sverige är så stark att en tingsrätt kan ålägga riksdagen att lagstifta om en viss sak i en viss riktning.
I normalfallet är det riksdagen som stiftar de lagar domstolarna arbetar under. Inte tvärtom. Vi ska därtill minnas att Regeringsformen anger att all makt utgår från folket. Riksdagen är folkets främsta företrädare. Tingsrätten är det inte – den ska utöva de lagar som redan finns – inte stifta nya.
En vinst i termer av att tingsrätten ålägger riksdagen att vidta de åtgärder Aurora yrkar på synes därför som svår att nå. Då är det mer sannolikt att rätten landar i att Sverige kränkt ungdomarnas mänskliga rättigheter, och tilldömer ungdomarna det skadestånd de yrkar på. Det innebär emellertid inte att chansen till en sådan vinst är särskilt stor. Det är lång väg kvar, och rätten kan både avskriva målet och besluta i enlighet med statens yrkanden.
Och om ungdomarna skulle bli tilldelade skadestånd, vad har de egentligen uppnått mer än uppmärksamhet? Staten har ju inte tvingats till några ändringar. Mycket väsen för lite ull, som hon som klippte grisen sade.
Det är givetvis bra att ungdomar engagerar sig. Det är också bra att alla har möjlighet att stämma staten och har rätt att få sin sak prövad. Att stämma staten bör uppmuntras. Men det får inte ske så här lättvindigt. Stämningar är ett kraftfullt instrument som vi ska vara rädda om och ha respekt för. Likaså ska vi ha respekt för domstolarna. De är inte ett forum för marknadsföringsjippon. För givet de till synes små chanserna till riktig framgång går det inte skaka av sig känslan att stämningen är mer av reklam och insamling av pengar än ett seriöst försök att få till stånd lagändringar. Både klimatarbetet och domstolarna kräver och förtjänar större seriositet och allvar än så här.