Dagen efter att USA:s talman Nancy Pelosi lämnat Taiwan inledde Kina de mest omfattande militärövningarna på decennier runt ön. Tonen från Peking var som väntat både före, under och efter Pelosis besök till den demokratiska önationen hätsk. Flera västerländska kommentatorer var också snabba med att fördöma talmannen inför hennes besök, som beskrevs i termer av ”själviskt”, ”oansvarigt” och ”farligt”. Ansvaret för en eventuell kris, eller till och med krig, förlades därmed på de demokratiska aktörerna och inte den aggressiva diktaturen.
Det är självklart också så Peking vill att alla interaktioner mellan Fastlandskina och Taiwan ska skildras i västerländska medier. De låga kunskaperna om Taiwan i allmänhet och hur Kommunistpartiet i Kina agerar i synnerhet riskerar att bli till ett säkerhetsproblem, något som regelbundet lyfts av Kinakännaren och journalisten Jojje Olsson.
Att få en motståndare att internalisera eller återge en världsbild som gynnar den egna sidan kallas ”reflexiv kontroll” och har länge varit Kremls paradgren. Ett tydligt exempel är Putinregimens invasion av östra Ukraina 2014. Många analytiker, kommentatorer och diplomater började då, likt papegojor, upprepa myterna om Nato:s ”omringning” av Ryssland och hur EU ”pressat” Ukraina att bli en del av väst.
Det är en förklaringsmodell som passar Kreml utmärkt, eftersom den förflyttar ansvaret från förövare till offer och i bästa fall bidrar till att hålla eventuella nya Natomedlemmar utanför försvarsalliansen. Dåvarande förbundskansler Angela Merkel och president Nicolas Sarkozys veto 2008 mot att Ukraina och Rumänien ens skulle ges tidsplaner för ett möjligt Natomedlemskap bär syn för sägen. I dag, efter Putins fullskaliga invasion av Ukraina, är det betydligt färre som vevar ”omringningsteorin” offentligt.
Tyvärr verkar delar av det tyska etablissemanget särskilt mottagligt för Kremls psykologiska krigföring. Dels visar det sig i det bristande militära stödet till Ukraina, dels i förbundskansler Olaf Scholz (SPD) onödigt alarmistiska uttalanden om riskerna för att Ryssland ska använda kärnvapen. Det är just så Putin vill att västvärldens ledare ska tala om honom: med rädsla i rösten.
Amnestys haveri till rapport som publicerades häromveckan, i vilken Ukraina anklagas för krigsbrott, är ytterligare ett sorgligt exempel på att Kremls reflexiva kontroll fortfarande fungerar. Det är inget annat än en skam.