I lördags var det dags igen. Earth hour. Ett par år var det ett himla liv kring den där timmen. Facebook svämmade över med bilder på värmeljus och vuxna som mot bättre vetande spelade Monopol i mörkret – ett av få kända sätt att göra Monopol till ett sämre spel.
På arbetsplatser så skulle folk avlägga rapport om hur de hade gjort och om man hade sett några grannar som obstinat vägrat att släcka. Det var en hel känsloindustri. Men inte gjorde det något för klimatet.
Detsamma gäller givetvis för alla de kommuner som för att uppmärksamma detta jippo år efter år släckte ned så mycket de kunde under en mörk vårkväll. Det däremot är något som får konsekvenser. När till exempel gatubelysningen försvinner tar den även med sig tryggheten. Nog för att det har blivit lite ljusare om kvällarna, men mellan halv nio och halv tio är det definitivt tillräckligt mörkt för att det ska kännas otryggt utan belysning.
Vill kommunerna släcka ned belysningen på sina kontor så för all del, kör hårt. Men varför gör man det då inte oftare om det nu är så viktigt? Men det avgörande är att man inte använder detta oseriösa jippo för att minska säkerheten och tryggheten för invånarna. Då har man helt glömt bort vilket uppdrag man har.
I år var det bara tre av Norrbottens kommuner som deltog aktivt i Earth hour. Gott så. Nästa år kanske det kan vara nere i noll.
För vad får kommunerna tillbaka av detta? Till Kuriren säger Emilia Björkemyr, Bodens kommun, att man vill sätta fokus på klimatfrågorna och skapa en dialog om hur kommunen arbetar med frågorna. Maria Eriksson, Kalix kommun, framhåller att det är en viktig symbolpolitisk åtgärd för att lyfta frågan.
Är det någon som på allvar menar att man uppnår något av allt detta? Det verkar snarare ha handlat om psykologi, vad som på engelska kallas "fear of missing out" alltså en rädsla för att missa något som alla andra är med på. Det är viktigt för oss att vara med på Earth hour eftersom det är viktigt för alla andra att vara med.
Därför är utvärderingar så viktiga. Vilka mål har man egentligen uppnått efter alla dessa år av nedsläckningar? Har fokus satts? Har dialogen öppnats? Annars är det en vansinnigt långsam dialog vi talar om.
Eller kan det möjligen vara så att det inte har gett något alls eftersom det är ett jippo och inte ett seriöst sätt att hantera vare sig klimatfrågan eller skattebetalarnas pengar?