Kartläggningen bygger på en nationellt representativ enkätundersökning bland 5820 elever i årskurs 9 och följer upp liknande undersökningar som gjorts sedan år 2000. Den handlar inte bara om utsatthet för fysiskt våld utan även sexuellt och psykiskt sådant, ibland ren försummelse. Med den definitionen svarade 57,4 procent av eleverna att de utsatts för någon sådan typ av våld under sin uppväxt. Påfallande ofta är det föräldrarna som är inblandade, inräknat fall då en förälder utsätts för våld framför barnen.
När det gäller fysiskt våld mot barn är pappan den vanligaste förövaren. Det är också vanligare att pappan hotar att slå barnet och fäller kränkande omdömen. Sådant psykiskt våld är det som ökar mest. Det är vanligare att barn upplever att pappan inte bryr sig om dem jämfört med mamman.
Även om det fysiska våldet mot barn generellt har minskat sedan 2016 är det tydligt att det inte gäller överallt. Kartläggningen visar att barn som är födda utanför Norden utsätts för mer våld än andra, och särskilt fysiskt. Detta är ett underrapporterat problem som pekar på kulturella aspekter. Våldet är inte ett och detsamma överallt.
Värderingar spelar roll. Enkäten visar att våld är mer utbrett bland barn som uppger att de lever i en hederskontext. Bland barn som själva inte fick välja sin framtida partner hade 88,5 procent varit utsatta för våld av olika slag, jämfört med 56,4 procent bland dem som fick göra det. Även om våld mot barn förekommer i alla grupper är det tydligt att det inte fördelar sig slumpmässigt i befolkningen.
Allra mest bekymrande är det att många barn inte vågar berätta om sina erfarenheter. Bland barn som utsatts för misshandel eller upplevt våld mellan föräldrar hade bara 17,1 procent vänt sig till socialtjänsten, Polisen eller ens till skolan. Bland dem som utsatts för sexuellt våld hade bara 5 procent sökt stöd. Så kan det inte fortsätta.
I alla enkätstudier som görs finns alltid ett bortfall, vilket talar för att mörkertalet kan vara ännu större än vad som framkommer. Och även om bilden inte skulle vara fullt representativ är det tydligt att samhället sviker barn som far illa. Då hjälper det inte bara att, som kartläggningen efterlyser, arbeta förebyggande. Det krävs mer kraftfulla samhällsinsatser när barn far illa.
Polisen, skolan och socialtjänsten behöver samarbeta mycket tätare och dela information. Sådana förslag är under utredning. Föräldrar som vid upprepade tillfällen motsätter sig samhällets insatser diskvalificerar sig till slut från sina roller.
Samhället måste vara starkt när föräldrarna är svaga, eller till och med farliga. Barnets bästa ligger tyvärr inte alla föräldrar för.