De flesta förväntade sig att Löfven skulle välja något av de två alternativen hellre än att löpa linan ut. Det är ju vad som brukar ske. Detta av flera skäl. Dels för att det oftast inte finns något skäl att vänta in det oundvikliga, dels för ingen har varit sugen på att bli den första statsministern att fällas av riksdagen. Ändå valde Löfven att inte agera. Han lät omröstningen ske.
Möjligen är det inte svårare än att Löfven verkligen inte var säker på att Vänsterpartiet faktiskt skulle rösta för att avsätta honom. Kanske trodde han innerst inne att partiet skulle fortsätta att vara en trogen knähund som kommer när husse ropar. Det lär vi inte få veta förrän i bästa fall när han skriver sina memoarer.
Ändå vill man gärna tro att Löfven har något slags plan. Han har en vecka på sig att utlysa nyval, sedan avsätter talmannen honom. Regeringen har fallit och därmed stundar nya förhandlingar för att bilda en ny regering. Den dominerande förklaringen är att nyvalshotet skulle vara ett användbart verktyg i de nya regeringsförhandlingarna.
I någon mening är detta förstås sant. Man kan tänka sig att hotet om ett nyval skulle kunna få trilskande samarbetspartier att foga sig lite snabbare. Men hur troligt är det egentligen?
Det är förvisso inte särskilt många som vill ha ett nyval, somliga är eller bör vara direkt rädda för det. Men det senare gäller framför allt Liberalerna och Miljöpartiet. Inget av dessa partier har varit del av den förhandenliggande olösliga konflikten mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet.
Hotet om nyval torde inte ha någon nämnvärd inverkan på vare sig C eller V. Båda går bra i opinionen. Centern har resurser som inget annat parti ens kan drömma om och går bra i opinionen. Vänstern har inte C:s stinna pengapung men medvind i opinionen och en uppeldad väljarbas. Varken Annie Lööf (C) eller Nooshi Dadgostar (V) kommer att börja darra på manschetten för att Löfven hotar med nyval. Därtill är partierna ungefär jämnstora i opinionen så det är högst osäkert att ett val skulle förändra ekvationen alls. Däremot kan två partier ur regeringsunderlaget trilla ur riksdagen. Ett nyval vore alltså väldigt riskabelt för Löfven.
Men det finns ytterligare en aspekt av detta. Den stora effekten av detta är att det inte längre går att upprätthålla bilden av att det skulle finnas ett rödgrönt regeringsunderlag som inte är direkt beroende av Vänsterpartiet. Måhända är det inte mycket till nyhet, men att verkligheten gör sig så brutalt påmind är ett problem för Centerpartiet.
Centerpartiet har steg för steg börjat lämna politiken bakom sig. I stället har man riktat in sig på att skapa en personkult kring partiledaren Annie Lööf. Alla ska kunna rösta på henne, därför handlar det mesta som kommer från C mer om goda vibbar och att vara snäll om politik. Alla goda människor kan svalka sig i Lööfs skugga, de enda som inte har där att göra är ytterkanterna: V och SD.
Detta utgör kärnan i Centerpartiets kommande valstrategi. Att den breda mitten hon marknadsför inte finns har inte utgjort något hinder så länge V snällt har fogat sig. Men nu blir det värre. Kanske är det där Löfven ändå kan få nytta av att ha kvar hotet om nyvalet. Att pressa Centern till eftergifter.