SVT Kultur rapporterade nyligen om regeringens halvering av det statliga stödet till kulturskolorna (8/3). Enligt en rapport från Kulturskolerådet, kommer denna nedskärning leda till att sju av tio kommuner minskar antalet elevplatser. Naturligtvis är det så att det mesta av kulturskolans medel kommer från kommunen, men även vad gäller de anslagen så är var tredje intervjuad kulturskolechef inställd på att resurserna kommer att minska de närmaste fyra åren.
Den kommunala musikskolan – i dag ofta med en bredare verksamhet och kallad kulturskolan – är en fantastisk verksamhet som är värd att fortsätta stötta. Tyvärr kämpar den i motvind. Kulturskolepedagogernas löner ligger långt under vad deras kollegor i grundskolan får, samtidigt som de ofta tvingas kuska runt mellan olika skolor och undervisa i lokaler som inte är ändamålsenliga.
För vissa barn är kulturskolan den plats där resan mot ett liv med musiken som yrke tar sin början. Andra kommer aldrig längre än till att spela Lille katt. De flesta landar någonstans däremellan. Det de har gemensamt är att de genom kulturskolan fått en möjlighet att utforska musikens värld och därigenom bli tagna på allvar såsom människor med en medfödd längtan efter skönhet.
Vid sidan av kulturskolan är Svenska kyrkan en central institution i musiklivet. Men en av landets mest anrika kyrkomusikerutbildningar, den vid Sköndal i södra Stockholm, har slutat anta studenter eftersom utbildningsdepartementet och Svenska kyrkan inte kan komma överens om finansieringen. Till saken hör att det råder brist på utbildade kantorer och organister med stora pensionsavgångar runt hörnet.
Svenska kyrkan är en viktig konsertarrangör, vilket inte minst blir tydligt i den stundande påsken. Men kyrkan är mer än en plats där vi får ta del av de stora kyrkomusikaliska verken. Orgelns toner som hugsvalar de sörjande på en begravning, barnkören som nervösa men stolta gör sitt första framträdande på en högmässa, den gemensamma psalmsången i kyrkbänkarna – den sakrala musik vi tar för given är mer än ett slags fernissa. Det är i själva verket något djupt existentiellt som gestaltas i toner: ett ledmotiv som skildrar det mänskliga och gudomliga på samma gång, oavsett om det är genom den gregorianska sångens enstämmighet, en psalm av Lina Sandell eller Bachs passioner.
Även det ofärdiga kan ha en inneboende skönhet, det är därför nybörjarens toner på fiolen kan beröra. Men musik i sin fulländade form är ett av vår civilisations största underverk. Att underskatta dess betydelse vore att beröva kommande generationer ett arv som är värt att bevara och betala för.