Kära läsare nu är det dags att skriva den här avskedstexten som alla som sommarjobbar inom opinionsjournalistiken, eller ”tyckeriet” som man också kan kalla det, brukar göra. Var ska jag börja? Det vet jag inte men det är alltid intressant att på eget bevåg analysera sina toppar och dalar. När man är ledarskribent handlar det om att försöka sätta sig in i ett material och där kan man fatalt misslyckas. Exempelvis när jag missförstod muddring. Det blev en text men inte någon speciellt bra text och jag lovade i min första krönika att ta emot både ris och ros. Nu handlar det först och främst om ris och det finns ingen annan att skylla på än mig själv. Jag gjorde helt enkelt fel och jag kan tacka de pigga läsare som hörde av sig och gav mig insikt om vad muddring faktiskt är.
Den finns dalar och det finns toppar. En text jag var innerligt stolt över handlade om surströmmingen där man kunde visa att även en ”sörlänning” har lärt sig att uppskatta bland det bästa Norrland har att erbjuda. Mat är en kulturgärning och när maten förs över från generation till generation blir det en överlämning av den svenska historien. När jag nu noterade att Axfood, där Willys ingår, inte kommer att sälja surströmming gjorde det lite ont i mitt hjärta. Tyvärr har de dock rätt. Om framtidens surströmmingsälskare ska kunna njuta av sin klämma är det vi som helt enkelt får dra åt svångremmen och ta till oss att den ädla fisken måste få tid att återhämta sig.
Självklart borde jag ha skrivit om många andra saker. Jag ångar att jag inte mer tog upp delningen mellan stad och land. Norrland är skamligt underrepresenterat i riksmedia och där handlar det om att man ser det som ett stort naturreservat eller bara en industri som bör leverera skattepengar till Stockholm. Dessutom kan jag ångra att jag inte direkt adresserade frågeställningen om tillväxten. Norrländsk industri levererar men till vilket pris? Vidare hade jag gärna skrivit om hur Norrland har spelat en vital roll i den svenska historien och detta inte minst på grund av att statsmän som Axel Oxenstierna och Johan Skytte på 1600-talet ville centralisera landet, men till vilket pris? Personligen beundrar jag både Oxenstierna och Skytte men det går en linje, om än ganska darrig, från deras inkludering av Norrland i Svea rike till Herman Lundborg och skallmätning. Det är dock historia och även framtida generationer kommer kunna ha tillfälle att förfasa sig över beslut som vi har fattat.
Likaså kan det handla om vilken roll Norrland ska spela i rikspolitiken. Malmbanan är ett exempel, men även större investeringar som man kan tycka att en regering som leds av Moderaterna borde kunna driva igenom. Att våga kritisera det egna laget är en bärande bjälke inom ledarjournalistiken och när det egna laget gör fel ska de få rejält med smisk i spalterna. En annan aspekt är att erkänna när oppositionen gör rätt. Som att Håkan Juholt ställde en rimlig fråga när det gällde hela Sveriges digitala förmåga. När han ställde frågan fick han orimligt med kritik och jag skäms över att jag till viss del deltog i den. Det är dock historia.
Det är bortom min förmåga att försöka ge er läsare några råd. Om jag dock skulle försöka är det enkelt: Fortsätt att vara Norrland. Vi sörlänningar har en tendens att inte förstå er men ni välkomnar oss. Vi kanske inte klarar av att äta surströmming och kallar löjrom för Norrbottens kaviar men det tolererar ni. Till slut kanske även vi blir integrerade och det har ni tålamod med. Dessutom är ni gästfria och toleranta.
Ett typexempel var min hyresvärd under den tid jag bodde i Luleå. Tack Siw för en vecka av ren glädje. Tack för alla samtal och för alla skratt. Siw får för mig symbolisera den glädje och omtanke jag mötte i Norrbotten. Hoppas vi ses igen! Det har varit en ynnest att skriva och försöka representera er. Alla misstag jag begått är mina. Allt bra jag gjort är era förtjänster.