Annie Lööfs memoarer Också Annies är skrivna tillsammans med Caroline Bankler och gavs ut tidigare i år av Bokförlaget Forum.
Det börjar direkt med omslaget som pryds av en bild av Lööf. Bilden är sådan att det tar en längre stund än jag är bekväm med innan jag inser att det är hon. Det är en väldigt stiliserad bild. Lööf är mestadels skuggad men solljuset träffar henne just över ögonen. Det är mycket mörker men i den stadiga blicken finns det ljus, hopp och framtid. Jaha.
Innehållet är tyvärr mestadels lika tillrättalagt som omslagsfotot. Ramhandlingen för memoarerna utgörs av allt det onda som Lööf har fått utså. Framför allt mordplanerna mot henne från mannen som mördade Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan 2022. Det utgör fonden mot vilken hela hennes liv berättas.
Och det borde finns mycket att berätta engagerat om. Annie Lööf är blott 40 år men har hunnit vara riksdagsledamot i 17 år och partiledare i 12. Hon var näringsminister i tre år under Fredrik Reinfeldt (M) och djupt engagerad i vilken politik som fördes av den rödgröna regeringen under januariavtalets dagar. Allt detta är med i boken, men det behandlas aldrig innerligt. Ständigt finns en politiserad distans.
Det är som att läsa en bok genererad från den karriärinriktade sociala media-sajten Linkedin där allt är inspirerande, varenda uppgift djupt givande och alla människor man möter längs vägen är som djupsinniga mentorer och intellektuellt givande bollplank. Världen glittrar och jag är dess medelpunkt.
Utöver detta plågas boken av en ytlighet som man annars mest ser i oinspirerade personliga brev. Det här tycker jag är givande och det här brinner jag för. Varför och hur kommer dock aldrig in i bilden. Ett annat problem är att denna glättiga, distanserade framställning skär sig en del med ramberättelsen om hur jobbigt allt har varit och hur utsatt Lööf själv har varit.
Partierna om när hon fick sina barn blixtrar dock till. De är tydligt personliga för Lööf och det kommer inget billigt, politiskt raster emellan. Särskilt berättelsen om när de fick sitt andra barn som föddes för tidigt och de tvingades att stanna på sjukhuset i tio veckor är vackert berättad med en djupt medmänsklig klangbotten. Tänk om hela boken hade skrivits av den Annie Lööf.
I stället är det politikern Annie Lööf som inte har kunnat släppa taget. Därför saknas också intressanta bitar från hennes år i högsätet. Men det finns hopp om en annan Annie Lööf och kanske kan hon se tillbaka på den här tiden längre fram med mer substans.